kåkkelby-home-run

På tisdagen fick benen sin utlovade spa-vilodag. Dessutom blev fredagen en extra vilodag. Annars hade jag tänkt mig en halvtimme på löpande band. Barfota. Blir så svårt att pricka in barfotapass i vintermörkret. Och jag vill inte att sulorna ska atrofiera till assit. Vill hålla liv i drömmen om en utomhusmara barfota. På lördagen var den ursprungliga planen att hitta på någonting halvlångt. Men tack vare de två extra vilodagarna, gissade jårs truli att kroppen var redo för nästa långlenkki...
(en riktigt ururslig jæfvla kräppgissning, skulle det visa sig)
...och siktade därföre på säsongens sista kåkkelby-home-run. Försökte utan framgång locka med lillebror. Men folke j lovade att möta upp på slutet, även om han inte kände sig redo för hela. Han, och lillebrodern också för den delen, känner sig själva och sina kroppar bättre än vissa andra. Utan att nämna någon specifik gubbe vid namn.
Kära frun ställde upp som roadare. Hon dumpade gubbskrället vid avtaget in mot kåkkelby centrum. Planen var lågpuls och hoppet var god fart och skön solskensdag. Med tanke på de två rejäla långlenkkiarna, 37 resp 42 kilsar, häromsistens, förmodades en trettifyra kännas temmärligen fjuttig. KS-evo blev skoval. Och ullmax under vindtät jacka. Rejäl pipo och tjocka handskar. Vindtäta böxer. Och reservplan att om pulsen trots allt kräppar och jag måste börja slötassa, så kan jag ta av skorna på slutet. Och njuta av en smula barfotalöpning.
Kroppen kändes lätt och benen fräscha. Från början. Men pulsen tillät inte nån trevlig spiid. Första milen i 6:22 tempo. Jaha, blir en lååång eftermiddag. Passade på att njuta av ljusterapin och de fina vyerna. Det var faktiskt riktigt vackert. Och relativ medvind, som annars hade kunnat vara rätt bitande. Andra milen marginellt piggare, och efter den låg snittempo på 6:17. Sen sjönk det igen och slutade på totalt 6:20

Det är riktigt bedrövligt. Och KS-evorna, som aldrig har gett nå skavbekymmer, hittade bikilornas hälsningar från i måndags. Kände redan tidigt på vänster bautatå. Kring tjugo började benen kännas trötta. Och vaderna sjuka. Och kroppen sliten. Mer och mer. Det var inte fel på pulsen eller benen. Det var fel på min bedömning.
Men. När holm city närmade sig med ostormiga steg tog jag av tossorna. Dels som utlovad belöning, men framför allt var det hög tid att befria stortån så länge det fanns nåt kvar av den. Så sista dryga milen fick avnjutas barfota. Fast då var gubbeländet redan så slitet, att det inte var odelat njutbart. För att vara riktigt ärlig. Men två. I ungefär samma veva mötte folke j upp. Och trevligt sällskap gör nog underverk i såna situationer. Häälit! Han följde ända hem till fridhemmet, innan han tassade vidare hem till sitt.
Inte mådde jag direkt illa efteråt, men slitnaden gjorde nog att det behövdes stretch, USD och en espresso innan endoruset bröt igenom och fiilingen blev god. Sen efter bastu och rikaväridrink var gubben såpass återställd att det gick fint att baka runner's pizza. Och en energipaj, som fick godkänt av både jårs truli och min kära fru.
Med ny respekt för långlenkkiarnas tull på kroppen och återhämtningsbehov, åker resten av månadens träning tillbaka till ritbordet. Hade tänkt mata på ända till sista veckan. Och ha den som återhämtningsvecka. Nu blir det någon form av återhämtningsvecka redan kommande vecka. Antingen helt eller relativt. Beror på hur det börjar se ut och kännas. Steja tjuund så får du veta hur det visar sig bli!
Idag tvättäkta vilodag. Tupplur efter frukost. Sen solskenspromenad till järviseututalo, för ljusterapi och för att digga en utställning. Helt slut av det lilla. Sen ny tupplur efter lunch. Nu dags för kvällsbit. Tuppfan kommer varken att veta ut eller in. Få se om den klarar sig ogalen. Steja tjuund..