välkommen vila

Fredagens nålite bättre pulsform, än annars på senare tid, visade sig inte vara början på en uppåtvändande trend. Snarare en studs från nå klippkant på väg ner i avgrunden. För sen dess har formen hamnat tillbaka där den var före. Vill säga i fria fallets acceleration.
Det blev nog långlenkki ändå i lördags. Trots att varken föret eller vädret var nå särdeles välkomnande. Tog injinji innanför TrekAscentarna. Visst förtar det en del av löpglädjen ur dem. Och minskar fotnjutningen. Men svårt att föreställa sig nån hejdundrande fotnjutning med nå annat heller, under omständigheterna som rådde.
Fast i ärlighetetns namn. Inte var det föret och inte var det vädret och inte var det strumpornas fel, att jårs truli blev tvungen att nöja mig med rekordlåg fart för att hållas i lågpuls.
Under första kilsarn höll jag på att bli påkörd. Händerna-på-torpedplåten-femföre, såpass. Och så gled ena strumpan under hälen, så jag fick så lov å stanna å kårja det ett par gånger. Såna irritationsmoment stressar ju nog en känslig gubbs kropp. Så i början försökte jag skylla den känsliga pulsen på det. För det hade ju sett hyfsat lovande ut dan före. Och vädergudinnorna skola veta att det hade varit lättare att negåschiera de yttre omständigheterna med bättre pulsmarginaler. Men snart nog fick jag finna mig i att det blir en långsam lenkki. Och det blev det. 6:35 i snittempo. Tögade mig ändå igenom hela lenkkin som tänkt, mest för att inte träna in svampighet i pannbenet. Och så behövde jag ju hinna få i mig vitargon, när jag nu en gång hade blandat och tatt med. Nån bansku blev det inte.
Under slutmilerna bestämde jag mig för att ta ännu en extra vilodag den kommande återhämtningsveckan. Alltså denna.
Efter en trött och trög söndag och en huvudvärklig natt. Inatt. Har alltså viloveckan nu rullat igång. Huvudvärken började inatt. Ska vi säga med måttlig kraft. I morse var det bara lindrigt kvar av den. Och trögtröttheten från igår var kvar. Under förmiddagen försvunno de som genom ett trollslag. Om det berodde på andra espresson för dagen, eller solskenet. Eller bara rändåmli var dags då. Vete tusenfotingen. Men skönt var det.
Ikväll blev det en lätt cikoriavända tillsammans med folke j. I 6:34 tempo. Kändes riktigt lätt och skönt i början. Och på slutet ok, men med aningen trötta ben. Som vanligt på fastelenkki kändes tempot inte i närheten så långsamt eller tögigt som det var.
Till nästa måndags utmaning hoppas jag kunna hålla något högre tempo, men osvuret är bäst.
Garmin brukar föreslå hur länge man ska vila efter lenkkiarna. Efter dagens ynka tia sa den 18 h

det var som synes ett tag sen.
Nåt sorts rekord, det också. Efter brorundor brukar den föreslå 12-15 h, beroende på form och väder och vind. Och cikoriavändan är ännu kortare. Fast nemas problemas dock. Jårs truli tänker vila ännu längre. Det blir två dagar helvila nu. Varav imorgon med simhallsbesök -vattenmassage, puppelbool och ångbastu- som planA. Och på onsdagen är torsdagsdejt, lustigt nog, planA.
Faktiskt ser jårs truli fram emot att ta det smått och sakta denna vecka. Ska bli gõtt. Knappast någon risk heller för att långlenkkinerven ska börja värka mot slutet av veckan. Dels vet jag ju att formen är på väg käpprätt i avgrunden. Och dels är det självständighetsmaratonlenkki på måndagen. Så att..
Men steja hej tjuund och följ med på vilaset. Och så kan du ju hänga med på maratonlenkkin om en vecka. Första varvet, andra varvet, eller varför inte båda?
Då säger vi så då!