sakta och osäkert

I fredags fick vi gäster. Kusin asmo och hans maria kom och diggade vår terrass. Och vår rökta kalkon. Och vi diggade trevligt sällskap. En pulteney och en ardbeg kan ha råkat bli öppnade i något skede. Det är ju synnerligen oschysst att låta en ynklig liten infravärmare ensam ansvara för att hålla fyra personer varma. Janå trevlig kväll. Najs.

Kaffi som rostades på fredagen blev ganska väldigt oerhört goov. Det utvecklas ännu -äs vii spiik- från dag till dag. Fyller en vecka i övermorgon. Kanske bästa kaffi hittills?
(fast det brukar jårs truli tycka ganska ofta)
Idag var det sovmorgon, så jag hann med goovkaffi som morgonkaffi. Najs.

Efter fredagens försiktiga lenkkitrevare, var ambitionen att avvakta tills knäet kändes bättre än det hade gjort före lenkkin. Innan någon ny lenkki tilläts.
Och det tyckte jag var redan på söndagen. Så då blev det dags för nästa. Samma början och det kändes nålite bättre. Lindrigt-, snarare än lindrigt-måttligt, ömmande i början. Därför valde jag att förlänga till brorunda. Lågpulstempo en smula obedrövligare. Ehuru fullt tillräckligt bedrövligt icke desto mindre. 6:40 mot fredagens 6:52. Dock riktigt njutbart understundom. Najs.
Ingen påtaglig värme efteråt. Dock känsla av att knäet är känsligt också sen ömheten släppte, under lenkkin, och på något sätt och vis trött efteråt.

Vaderna har lustigt nog varit limina, trots oerhört blygsamt tempo. Efter de här två försiktiga försöken. Knäet har bullat upp en aning mot slutet av arbetsdagarna. Tycks inte spela någon större roll om jag har lång eller kort dag. Inte heller några branta förbättringskurvor med den saken.
Efter söndagens pass var ambitionen igen att ingen ny lenkki innan knäet är bättre än det var före förra.
I måndags blev det en kvarsittning. På motionspeeden. Töögigt, men knävänligast av jårs trulis förfogliga kompletterande träningsformer.
Igår, tisdag, hade en potentiell plan varit att djåjna liv-i-låådo-gänget. Men då känslan var att kanske bättre att vänta en dag till, och inga klara tecken på att knäet hade uppnått nå ny nivå av förbättrelse. Så då blev det att traska hem och klippa gräs istället.
Kan ha varit klokt. I så fall: najs.

Imorse som sagt sovmorgon. Och knä utan större tvekan en smula bättre. Inte mycket men schyna otvetydigt. Så dags för ny brorunda. Ingenting längre än så övervägdes ens.
Trots sovmorgon och ultrakort arbetsdag, något bulligare knä efter jobbdan. Onajs.
Valde igen gamla goda KMD-fajvisarna. Och lågpuls.
Den här gången ingen ömhet från början. Ibland under lenkkin nog någon obestämbar känsla av att knä inte är huntti i skick. Men ganska väldigt rätt så njutbart att keta. Eller jogga då. Tempot fortsatt bedrövligt, ehuru ens en smula obedrövligare än senast. 6:35 per kilsar i snitt.
Nu, ett par timmar efteråt, varken värme eller ökad svullnad i knäet. Preliminärt najs.
Igen får väl avsikten vara att inte lenkkia på nytt innan knä har nått en ny nivå av förbättrelse.

Inte bäkk ån träkk. Men i alla fall försiktigt igång, med viss frekvens.
Bäkk ån träkk?
Janå, åtminstone ska inte knä inverka på när nästa lenkki kan begås. Och så ska långa och/eller hårda ketor kunna avnjutas.
Och gärna får nog VO2-max orka upp över femtistrecket igen.

Liksom lågpulstempo gärna får söka sig ner mot -och varför inte under- det sexiga strecket igen. Vore najs.
Men som det är nu njuter jårs truli hårt av att ens nålite kunna var igång, med något som ens avlägset påminner om löpning.
Fast nog vore det armades skönt att kunna ta i nålite!

Janå, åålraktski denn.
Nu får du åta dig att steja tjuund!
Och ifall du är oerhört smart, så tittar du in hos kafferiet och hoppas på att få digga en kopp goov kaffi..