route 66

Tisdagens hårdketas lämnade en liminhet i bakbenen som souvernir, baklåren närmare bestummit. Till torsdagen hade jag fått för mig att det kunde vara klevärt med en fuskfastedag, mest med tanke på kåkkelbyUltran nästa lördag. Har ju kämpat hårt, de senaste veckorna, för att övertyga kroppen att det är glykogen som ska eldas när man ketar. Så nu määrade jag att den böövstade påminnas om att man nog kan elda med fett också, baa man tager det lilla lugna. Torsdagens återhämtningslenkki blev också lugn. Och benen känstade ganska tomma och ömma. Men en skön lenkki blev det, tillsammans med folke j voro vi till östanpåspåret och diggade tvenne varv. Mycket lugn återhämtningstempo/ultraväxel. Jag var barfota och det var extraskönt. Inspekterade tåns blodblejma..

..och av den var cirkulus bara missfärgning kvar, så tuta och köra.
Inball mig tilåme att fötterna hade hindat bli nå pikulite opitogare sen förra barfotalänkkin. Baket lenkkin käkade jag mycket mer än jag brukar på riktiga fastedagar, så därav fuskfasta.
Natten till fredag vaknade jag av lindrig halskänning och semistockad andning. Nästan helborta på morgonen och helborta baket "fem zang". Men baket arbetet, då jag sku rosta kaffi, började kroppen och armarna klia infernalistiskt. Först skräckslogs jag till vanvett av tanken att jag hade blivit algerisk mot kaffi...
*PÄNIK*
...visade sig dock bara vara nässelutslag. Iofs en smula okul redan det. Janå det lugnade sig ner och försvann helt under natten. Varför planA, med lördagslenkki återaktiverades. Ketaskompisen var tagen upp, så det fick bli solokarriär. Men planerade jeppis-runt fick döga. Valde tilåmed radien med lockande berget, trots ömsandheten. Iklädde mig avsevärd mundering, av multipla anledelser. Dels förkylningsantydelserna, ehuru synnerligen lindriga. Dels känstade det inte helt luftvarmt. Dels vill jag gärna öva kroppen i svettasets svåra konst, inför stundande värmeböljor. Säg tileksemppel att sommarens första dag skulle trilla in i kåkkelby, då kan det bli 6 långa timmar om man är illa förberedd. Inte för att de har lovat nå speschellt varmt, men i fulla fall.
Hade föreställt mig måttlig njutfart och galant löpglädjegalopp, och hosåhelst spjeldi fast och 7stegsandning. Baket uppvärmningens par inledande kilsar håkade jag dock snart nog att farten hamnade i övre zonen. Alltså i stort sett så hårt jag kan keta med just spjeldi fast och sagda 7stegsandning. Skyller förstås på bastucuppaset, som höjt diifååltspiiden. Bra varning inför kåkkelby, liksom se till att det inte går för hårt i begynnelsen. Också bra övning inför tisdagens tjuga, att hålla hyfsad takt under ett par mil. Fast utan att slita, tack de velocitetsdämpande förutsättningarna.
Sammanlagt blev det 66 kilsar denna vecka, ett temmärligen tillfredsställande saldo.
Nu två troligen böövliga vilodagar. Sen nästa etapp i bastucupen. Tjugoan. Erkänner att jag tänker disponera den här gången. Tjugo är kort i lenkkitakt, men inte när man ketar hårt. Inte för en ynklig farbroder åtminstone. Mellan tisdag och kåkelby är det fyra dygn, alltså tre hela dagar, vila. Så inte så himlades nödvändigt att sparlåga inför det, men neppärligen nå orsak att slita sig sönder och samman heller. Och så var det det där femföresvimpaset vid fjorton kilsar på förra. Inte tess nå ivrig att dacapa den bravaden. Åkejåkej, det är seliseli, Är en fisigkåntt gants ajnfack. Aj kånfess.
Jimån den enkla beredskapen att steja tjuunad får du höra huruvida föresatsen att disponera krafterna lyckades. Och såklart resultat. Gissar hejvilt på en tid mellan 1:35 och 1:40. Åtminstone skulle det inte bööva ta nå mycket längre än så, om jag ska våga hålla liv i drömmen om en HHM-tid på ner mot 1:45. Någon godkänt-bra-lysandeskala iis jag inte eins försöka mig på denna gång..