min meditation

Meditation betyder för mig en viss vakenhet och uppmärksamhet, undersökande och öppet förhållningssätt gentemot tillgängliga förnimmelser och upplevelser, snarare än en aktivitet begränsad till formellt sittande i någon meditationsställning. Ett sätt att uppfatta verkligheten med så lite förvrängning som möjligt och så medveten om befintliga förvrängningar som möjligt. Naturligvis hävdar jag inte att det här är en relevantare eller riktigare definition på meditation, än någon annans, utan jag bara berättar hur begreppen hanteras i mitt vana sinne. Själva sittandet tenderar jag, sannolikt påverkad av mitt tidiga intresse för Zen, att benämna zazen. Det är möjligt att vi får orsak att återkomma till det förstnämnda, alltså det jag egentligen kallar meditation, medan den här diskussionen kommer att kretsa kring det sistnämnda, som jag alltså kallar zazen. Självaste sittandet.

Mitt intresse för zen blossade upp i några episoder under 80- 90- och 00-talen och var aldrig jätteöverväldigande, men vissa aspekter diggade jag. Kanske framför allt en enkelhet, som jag uppfattade det, tilltalade. Någon regelbunden meditation, speciellt i zazen-bemärkelse, kom jag inte igång med. Inte heller under första qigongåren, trots att vi satt en del med Petri, var jag speciellt förtjust i sittaset. Det var på något sätt tillräckligt med den rörliga qigongen och någon enstaka quiet qigong, där man inte rör på kroppen utan jobbar med koncentration och/eller andning. Jag tyckte den tiden inte att sittandet hade något ytterligare att tillföra mig och det var inte njutbart heller; kroppen och knoppen förde en svåruthärdlig kamp om vilken som kunde väsnas störandare. Qigong var tillräckligt sakta för att jag skulle bli tvungen att möta mig själv, men erbjöd tillräcklig utmaning för att mötet inte skulle bli så överväldigande att jag blev tvungen att fly. Det bövades närmare 10 år av qigongande (+ ett och annat övrigt), innan sittandet började kännas lockande.

Mina knän har aldrig, ens under aktivaste karateåren, varit nämnvärt förtjusta i seisa (sitta med benen vikta under kroppen) och någon lotusliknande ställning passar inte tess min lekamen. Därför skaffade jag av kekes fantastiskt fina meditationssitsar till vårt flumrum, som en funktionell fiilisförhöjande inredningsdetalj, fengshujigt som farao. Den gör sittaset helt uthärdligt rent fysiskt, även om uppstigaset alltjämt utgör en värdig utmaning. Rent fysiskt borde såklart omgärdas av citationstecken, men du förstår. Orent ofysiskt har sittandet på gamla dar blivit njutbart, även de gånger när det inte är njutbart, om man kan säga så. Tillåt mig berätta vad jag inte gör och vad jag gör, när jag sitter "formell meditation".

Vad jag inte gör, nämner jag  eftersom jag vet att det hör till de uppgifter som meditatörer åtar sig och som fålttschi associerar med meditation. Jag funderar inte, sådan aktivitet kallar jag kontemplation, alltså att funtsa kring och begrunda något ämne eller nån fråga. Inte heller försöker jag stoppa tankar från att uppstå, eller tränga bort dem när de uppstått. Jag försöker inte heller skapa stillhet i mitt inre, vilket är närbesläktat det föregående, men innehåller nyansskillnader som jag inte tänker gå in på här. Den som har läst mina tidigare inlägg här på denna blog, inser att jag inte heller styr min andning.
Vad gör jag då? Först några saker och sen ingenting:
När jag sätter mig tillrätta börjar jag ofta med att justera och balansera hållningen, så att kotpelaren och huvudet hålls i position utan att hänga och utan att kräva arbete=spänning. Nästa skede brukar vara att släppa taget om kropp och andning, så musklerna slappnar av så mycket som möjligt och andningen får fritt fram. Sen håller jag gärna kvar uppmärksamheten på andningen en stund, det är mycket njutbart att digga andetagen när kroppen är avspänd och andningen sker av egen kraft, lite som dyningar som rullar upp på stranden och sugs tillbaka i havet..
Sen gör jag ingenting, vilket är enkelt i betydelse oinvecklat, men inte i betydelse lätt. Egentligen är det, som min morfar brukade säga "hee så dåå enkkält saan a kann i", även om han sannolikt inte uttryckligen hade meditation i åtanke! Jag upplever det som något i stil med att uppmärksamheten sprids ut i utrymmet som kroppen upptar och det rymdiga fält som förnimmelserna utspelar sig i. Vad som sen utspelar sig och vilken av fenomenen som tilldrar sig mest uppmärksamhet, känns mest laddat, försöker jag att inte påverka. Det kan röra sig om ljud och synintryck, kroppsliga känningar, qi-känsla i flöde eller stillhet, känslor, ljudlösa ord-meningar (en typ av tankar) mm.. Däremot ska helst inte perspektivet smalna, så jag fastnar i något specifikt.

Inte lyckas det här hela tiden, vilket kanske låter sig gissas, men då uppmärksamhetens vilande i bakgrundsfältet sker tillräckligt stor del av tiden, blir sittaset givande i stället för frustrerande. Paradoxalt nog blir även frustration ok när jag inte sugs in i den. Nog skulle väl den här färdigheten ha vuxit fram ur envist sittande också, men det blev nu inte så. Jag graviterade åt det hållet, men inte längs den vägen. Numera sitter jag en del, tidvis mer och vissa perioder inte alls. Jag gör det för att det känns lockande och det har den välkomna effekten att det hjälper min meditation i bredare bemärkelse att hållas vital, och det i sin tur är av vital betydelse!