Det är roligt och givande att ifrågasätta allsköns visdomsord, uttryck och klyschor. Inte bara för att måjtta på dem, även om det också är kul nog i sig. Också för att hitta djupet under orden, om där finns något. Jag utmanar också gärna folk som stör orden omkring sig, om inte annat så för att fiska fram deras egen uppfattning av och om ämnet. Speciellt på fb. Det här gör förstås att väldigt många av mina fb-vänner hatar mig ganska mycket. Med all rätt, bör tilläggas. Men jag är en sån filantropisk och snäll gammal farbror att jag utövar överseende! Nog händer det ju också att jag tummenuppar något citat, om det resonerar najsli i mig, men då kan du betta din båttåm dållar på att jag kan elaborera, skulle du i din tur önska att utmana eller ifrågasätta.
Idag ska vi ifrågasätta fånga dagen och försvara släppa taget.
Carpe diem antyder ett gripande, precis som sin fångande svenska variant. Det enda som borde gripas i sammanhanget, är de som har mage att använda det äckligt sönderanvända uttrycket. Om jag tillåts flumma iväg en smula så kan vi likna livets flöde vid en flod. Gripandet efter saker, dagar och ögonblick är som att försöka hejda flödet genom att klamra fast vid bråte längs stranden. Släppa taget är som att flyta med och låta ögonblicken passera. Därmed inte sagt att vi inte kan uppskatta och interagera med dem.
Släppa taget är inte svårt, egentligen, det kvistiga ligger i att det bara går att släppa det man inser att man håller i. I praktiken innebär det att tagsläppningen inte är en engångshandling, utan mer likt en pågående process. Vartefter jag blir uppmärksam om vad jag håller i, har jag möjligheten att släppa taget om den grejen. Eller också kan jag välja att fortsätta mitt krampaktiga gripande. Det är inte som att jag släpper taget *dump* ahhh, äntligen fri! Eller så är det, men i så fall många små gånger, inte en stor.
Gripandet och hållandet är dessutom ineffektivt, jag kan inte hålla kvar något annat än min anspänning. Det är liksom inte förenligt med verklighetens natur. Det tåjmar inte så. Liksom att vara i nuet inte innebär ett ständigt utmattande gripande efter undflyende ögonblick. Det är ett missförstånd. Vara i nuet är att vila i nuet och digga ögonblickens fladdriga förbifart.
Traj it jooll lajk it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar