terapitimmen

Dagens runda blev kring sexti kilsar lång, men begicks bekvämt sittandis i vespasadeln. Inte helt oskönt körföre, trots viss blåsighet. Inte nå ketas idag dock, men nog rehab. Först tupplur. Sen upp till tschejmbär åf pejn. Stretch och foamroll. Töjde följande gäng:
-iliopsoas, tensorn (tensor fascia latae), Qceps (rectus femoris och vastus lateralis), gluteerna (minimus, medius & maximus), piriformis.
Det var schyna njutbart, även om vissa stretchar triggar den bekanta smärtan i höften och/eller knäet. Dock inte så intensivt nåmera. Framsteg.
Sen rollade jag tractus iliotibialis. Alltsåledes utsidan av låret. Båda benen, fast vänster tar ganska mycket sjuktare. Tuskahiki nog. Men skönt baket, förstås.
Knapp halvtimme i kammaren. Sen ut.
Dagens "5-zang" på nästan nyfriserade qigongbanan. Mycket skönt. Lagom vind för att hålla myggorna på behörigt avstånd. I halvskuggan under dagens träningskaveri

som är en baddare på att suga upp yinqi ur jorden och samla in yangqi från luften och ljuset. Säsongens utan vidare njutbaraste utomhuspass, vad qigongaset beträffar. Dryga halvtimmen ute.
Nu har jag kvällsbitat och inlett 24-timmarsfastan. Den avslutas imorgonkväld baket lenkkin. Har tänkt mig norra delen av jeppis-runt. Den torde vara just nålite längre än södra delen. Kanske femton, givårtejk. Fastedagslenkkiarna får gärna vara längre, men jag böövär restriktera mig pga rehab-programmet.
Att helvila sig fri från dylika belastningskänningar är en förhållandevis korkad idé. Visst kan symtomen lugna sig temmärligen kvickt. Men den resulterande läkningen blir av rokog kvalitet. Fibrerna tenderar att organisera sig kaotiskt, vilket ökar vävnadens stramhet och känslighet. En aktivt styrd läkning ger elastisk och hållbar vävnad, "repair tissue" av hög kvalitet. Men. För mycket är inte heller bra. Då får läkningen inget utrymme att skrida fram. Såklart  finns inget facit, utan man får repa till med en kvalificerad gissning och följa upp vartefter.
Själva påjnten med fasteketaset är att öva och öka kroppens förmåga att använda fett som bränsle när man ketar. Då man ketar hårt med fyllda glykogenlager så använder den mest glykogen. Det tåjmar bra så länge lagren är hyfsat fyllda. När de börjar bli ohyfsat fyllda så tvingar hjärnan en att känna en ökande massa symtom på utmattning. Den så kallade väggen. Inte kul. När man ketar lugnt och långt, speciellt om depåerna är nålite tömda från start, så tvingas kroppen att ta till det svårtillgängligare -men praktiskt taget outtömliga- drivmedlet fett. Jag har ketat baket fastedygn regelbundet under mer än ett år. Och annars också ketat en hel del schyna långa lenkkiar. Så jag har förvärvat en inte helt oäven förmåga att använda det här bränslet. Det är ju inte ana hoki, utan flytande skala. Och med uppövad förmåga kan man också klara lite högre velociteter med förhållandevis hög % av bränslet från fett. Hosåhelst misstänker jag att det inte är nå kul att keta hundra kilsar, om man inte får den här mekanismen att tåjma.
En annan orsak till fastaset, är att det kan tänkas vara hälsosamt. Då kroppen känner hunger så börjar den reparera celler, istället för att bara producera nya hela tiden. Det kan förebygga vissa onödiga sjukdomar. Eventuellt. Värt att försöka, tycker ju jag då, som inte upplever fastaset som nå större omak. Dessutom har jag minskat till varannan måndag, åtminstone så länge jag har effektpass med i ketasupplägget. Janå sådana funderingar denna söndagskväld. Återkommer vederbörligen med rapporter från riihäbbens förlopp. Det kan löna sig att steja tjuund, villket du därför böövär göra!