utterleden-farbrodern 2-0

Tidig väckelse imorse, ändå vaknade jag frivilligt, ivrig att komma igång. Och bra så, för nog tyckte jag att jag böövade all tiden. Delvis duggregn under körningen till lafåsbyyet. Men väl där, torra vägar. I nummerlappsuthämtningskön härjade många myggor. Men inte alla, skulle vi bliva varse så småningom. Träffade många ketare, en hel del bekanta. Satt med henka w i bussen och diilade om gemensam färd, åtminstone i början. Började lugnt och annat hade inte gått, ty trångt i spåret. Annat än ifjol, då jårs truli ketade ömsand hela vägen och bara såg folk vid stationerna. Baket lostein började det tunnas ut nå smått. Och kroppen började komma igång, och kännas bra. Snabbt stopp vid kalijärv. Andra stinten dagens kortaste och skön ketasväg in mot nars. Hade sett fram emot fin löpnjutning där. Men så började vänsterknät göra sig gällande. Såg fram emot att stanna vid nars. Och visst hjalp det, baket gick det bra igen. Till ungefär halvvägs till sexsjön. Den blöta banan hade gjort Spyridonerna jimånvåta på nolltajm och nu kände jag att det skavde rejält bland höger stortåbas medialt. Obekvämt. Som sagt brukar de skava då de blir blöta och det var dagens största förhandsfasa. När henkka stannade för nå bisnis inpå vilket vi inte skola gå nå närmare tess, passade jag på att compeeda foten. Tyvärr såg jag att det hade skavt hål. Saktade och tänkte lugnt tassande till sexsjön och se om 1a hjälpen kan plåstra om den, annars in med handduken. Men det kunade de. Tack! Sen iväg igen, nu ömsandis. Tog inte många hundra meter innan en liten stubbe dök upp med häpnadsväckande plötslighet och placerade sig framför min högra lilltå. Aotsch! Hindade tänka att himlades tur att man inte gjorde det där i KS. Spyridon har ändå betydligt styvare tår. Men några steg senare känstade det nog att det hade gjort skada så det räcker ändå. Och än i denna dag kan man ana att allt inte står riktigt riktigt till bland den.

Våj paska :o(
Knäet då? Janå ända sen baket nars hade det nog hört av sig med jämna mellanrum...
(ijenttärligen ojämna)
...men hållstade i schack med att gå en bit eller stanna och stretcha nålite. Baket nästsista station, huvudsjön, fick jag häng på ett par kvicka damer. Måhända inte galaxens kleväraste grej att haka på. Men då terrängen är svår så var det skönt att inte bööva hålla reda på banmärkningen själv, utan kunna ha mer uppmärksamhet på underlaget. De var duktiga terrängketare och det var fullt sjå att hänga med, i den mån jag nu gjorde det. Malin k och johanna s, om jag uppfattade namnen rätt. Före sista station, bockabron, hade jag nog släppt. Och därifrån till mål hade jag inte någon tanke på att hänga på. Och när jag skulle starta för sista stinten så tåjmade inte vänsterbenet tess. Ickesanicke! Det tog sjukt på ett obehagligt sätt och vägrade stöda. Det gick inte att keta. Tänkte att jag går en bit, så nog kommer det igen. Gick knappt att gå. Efter en bit försökte jag ta några joggsteg igen. Nep! Och baket var benet ännu sjukare. Jaha. Blir att försöka gå då. Puujalka.
Våj paska :o(
Började ta sjukt både utsida höft och knä. Och sista etappen blev temmärligen väldigt oändlig. Haltade stelt, och fick släppa om en jämn ström av slutspurtare. Efter ett tag blev jag ikappad av benita s, som inte heller hade sin bästa dag. Hon slog följe och gjorde de sista kilsarna uthärdliga, eller åtminstone näst intill.
Målsättningarna då? FajvFingärsbanrekord och falla < 4 ggr. Juptack. Trots det mödosamma haltandet sista sju, så kom jag fram på 7:10, givårtejk. Över sju timmar ute, men ingen vidare ultraträning för det, ty ansträngningsºen på slutet urslig. Fick verkligen inte närapå ur kroppen vad som hade funnits att ge, om allt hade tåjmat. Frustrerande! Många närapåtillfällen, men bara ett fall. Och det var när jag hängde med de kvicka damerna, och det gick nålite för hårt för mig. Så uppnådda mål, men kräpp dag. Och kräppad kropp.
På plussidan då?
-fålttschi, både arrangörer och meddeltagare. Stort najs!
-själva arrangemanget, tåjmar. Fast banan kanske inte är huntti i min smak.
-första hjälpen.
-lika bra att ha två ställen samtidigt, som böövär vila och kärlek, om man nu ska måsta ha. Hellre det än ett ställe i gången.
-bäst av allt: jag böövär aldrig! någinsin! keta utterleden igen. Evär!
Nu är fötterna i högläge och det kan ta ett tag innan lilltån vill bli tråmad i FajvFingärs nästa gång. Men jag återkommer med rehabnjuus. Och annat böövligt...
...så steja juunåovått!