Vad jag vill presentera är inte något recept, eller ens något jag föreslår -än mindre rekommenderar- någon att företa sig. Det är bara ett sätt att försöka beskriva hurudana metoder som har attraherat- och förefallit ha en djuptgående läkande effekt i mig. En nyckel är att det inte finns någon (en) nyckel. När någon presenterar sin metod som den saliggörande är en rejäl näve salt bra att ha till hands, varmed inte sagt att metoden ifråga skulle sakna förtjänster. Däremot finns det gott om nycklar, och skramlar man ihop tillräckligt många så får man upp ett helande momentum. Lite som ett eget inre fångarnapåfortet, eventuellt med inslag av tomtarnapåloftet.
De olika aspekterna överlappar varandra och min uppdelning är mer eller mindre godtycklig, den syftar till att göra helheten överskådligare. En del av "nycklarna" kunde som sådana utgöra "3.a)"or. Endast tillsammans kan de bidra till genuin läkning.
Fysiken är en aspekt, och en tacksamt konkret sådan dessutom. Genom töjningar och rörelser försöker jag komma åt styvhet och stramhet; spänningar försöker jag släppa vartefter jag blir varse dem. Speciellt hårda och omedgörliga, sannolikt gamla, fysiska blockeringar kan behöva hjälp utifrån, genom olika behandligar. Ingen nämnd och ingen glömd. Hållningen strävar jag till att få balanserad, de uppmjukade styvheterna ger tillgång till den rörlighet som en balanserad hållning förutsätter, tillkommer att släppa taget för att låta kroppsdelarna vila på varandra och stöda varandra samt väcka liv i naturliga hållningsreflexer.
Andningen är ju en aspekt som jag redan har tjatat om, dock inte tjatat klart ifall någon nu trodde det. Mitt första uppdrag med andningen är att kunna fästa uppmärksamheten vid den och ändå låta den förbli automatisk och ostyrd. En ohygglig uppgift bara det, låt oss inte lura varandra. Nästa uppdrag blir att minska styvhet och spändhet som begränsar andningsrörelsen. Inte gjort i en handvändning och, liksom övriga aspekter, en process som avstannar eller backar om jag inte håller liv i den och tar hand om biprodukterna. Jag hävdar att det sistnämnda åstadkoms genom att vi integrerar de olika aspekterna i leken. Inte ens andningen, hur central och väsentlig den än är, leder i ensamt majestät vidare än till en viss gräns. Qigong, som ligger mig varmt om den pumpande inälvan, kombinerar förtjänstfullt andning, hållning, fysik och uppmärksamhet.
Energetisk rensning utgör, lustigt nog, också en aspekt av det läkande förloppet, på tal om qigong. Inte som visualisering eller föreställning, utan som konkret förnimmelse. Det här har säkert samband med mitt qigongande och jag föreställer mig att inte alla upplever något liknande, även de som på sitt eget unika sätt genomfars av motsvarande förlopp. Känslan är lika konkret som vilken sinnesförnimmelse som helst och tydligare urskiljbar från ordinär kroppskänsla än smak från doft, om än inte lika tydligt som syn från hörsel. Förutom att många qigongövningar i sig innehåller rensande, kan jag få känslan att nu finns stagnerad energi någonstans i kroppen. Energi som jag behöver släppa ut. Vad det här har för organiska- och/eller kemiska korrelat, om några alls, avstår jag från att spekulera i. Spekulation är spekulation och upplevelse är upplevelse, kvalificerat för min uppmärksamhet är det i alla fulla fall!
De Känslor som är intressanta i sammanhanget är de ovälkomna, de som har fått så kräppigt gensvar att jag har tagit avstånd från dem. Det är förmodligen himla individuellt vilka specifika känslor det gäller. För mig har ilska varit en av tungviktarna, en inte helt flyktig tid levde jag på riktigt i villfarelsen att jag inte kan bli arg. Eller gråta, för den delen. Skam, sorg, rädsla, våthävjuu, poängen är att det är värt besväret att etablera kontakt med de känslor till vilka jag saknar access. Få kontakt. Tillåta. Ta hand om. (Er)Känna. Rensa. Ladda ur. Tömma uppdämda lager. Tenderar, baserat på egna erfarenheter, beskriva jobbet med känslor som grovt och urladdande i början, glidande mot alltmer finstämt och omhändertagande med tiden.
Om jag dessutom lyckas medvetandegöra automatiska uppfattningar och barnsliga slutsatser som undermedvetet formulerar mig själv och världen, kan jag t.o.m minska risken för att emotionellt bagage laddas upp och fylls på igen. För mig har dessa metoder för avslöjande av dolda egostrukturer sprungit ur voice dialogue, som också behöll tyngdpunkten länge. Ett tag var nog VD min saliggörandemetod, misstänkt likt sånt som jag varnar för, hmm.. Senare har tyngdpunkten legat hos drömarbete, dvs material har fiskats upp ur drömmar och ännu senare ur fungerande/reaktioner i levande livet. Den här upptäcktsfärden och djupdykningen i självet, medvetandegörandet av det dittills undermedvetna, har hos jårs truli börjat i brant uppförsbacke. Starkt motstånd. Med tiden avtog motlutet och friktionen minskade. På senare tid har det rullat på i veritabel nerförsbacke. Trots det initiala motståndet graviterade jag tidigt mot den här utforskningen, obevekligen.
Summa summarum: det är ingalunda så att jag skulle ha tänkt att "nu så ska jag ta hand om min bångstyva kropp och mina oläkta emotionella sår" och valt de här metoderna i instrumentellt syfte. Snarare har aktiviteterna känts lockande och meningsfulla, även om det understundom varit det starka motbjudet som aktiverat magnetismen. För någon annan kanske kost-näring spelar en roll, eller rollspel, musik eller något helt annat. Övertygelsen kvarstår: det behövs tillräckligt många bäckar för att få ån att flyta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar