positivtänkarnas felslut

Tankens kraft är överskattad!

Förmågan att tänka kommer nog väl till pass, vore mig främmande att förneka det, men tänkandet har åt helskotta för stor roll i fålttschis liv. Åt helskotta för stor! Av sig själv känner man andra. Någon sorts "default position" förefaller vara att stor del av uppmärksamheten vilar på tankeflödet, som i sin tur plottrar på i någon sorts tomgång eller idiotloop. Endast förhållandevis rejäl stimulus utifrån, för att inte tala om inifrån (kroppen), förmår attrahera uppmärksamhet en stund och ge lite ny material åt tankekvarnen att grajnda.

Det specifika temat för dagens funtsor är något i stil med hur tanken påverkar känslor och mående, och kanske framförallt mina invändningar mot övertro på tankestyrningstekniker och deras läkande potenital. Inspirationen som triggade igång den här tankeloopen för mig kommer i stor utsträckning från facebook, där visdomsord trängs med positivatankartips och väldigt många förefaller ha för sig att bara jag lyckas ändra mitt tänkande så försvinner problemet. Alltså att tänkandet ger upphov till känslan som blir problematisk och alla mina problem och nojor upplöses i tomma intet bara jag lär mig några enkla knep att kontrollera tankeverksamheten, eller något åt det hållet.

Budskapet verkar vara att det är väldigt enkelt, jag har bara inte sett det uppenbara.
Så enkelt är det inte.

Här vill jag bakgrunda med några rader om hur jag föreställer mig att våra emotionella sår och känslomässiga knutar uppstår:
Känslor som inte släpps fram i stunden då de uppstår, fastnar. De tar form av spänningar i kroppen, alltså kroppen spänns för att förhindra att känslan kommer till ytan; delar av de här spänningarna verkar stanna kvar fast den uppenbaraste stålsättningen släpper. Den här kroniska stålsättningen lagras på med åren till ett i vissa fall synnerligen robust pansar. Av sig själv känner man andra, igen. I andra fall kan de fysiska manifestationerna av försvar(and)et vara subtilare, men om du inbillar dig att det bara gäller neurotiker eller undantagfall -absolut inte dig- så har du "another thing coming". Det är naturligvis obehagliga känslor som ivrigast undantrycks, t.ex skam, rädsla, ilska, sorg. Varma goa känslor är det ju skojigare att känna, även om individuella skillnader pga betingning torde vara mycket betydande.

Kunde orda mycket mer om det här ämnet *OJ* kunde jag evär orda mer om det.. kanske nån annan gång!

Nu håller jag såklart med -och det är mycket enkelt för var och en att för sig själv kolla- att om en jobbig tanke loopar och det känns illa, så kan jag rikta uppmärksamheten åt annat håll eller ändra tanken till något annat. Det kräver en smula träning att bli effektiv, men är ytterst enkelt att konstatera fenomenet.
Låt oss ta ett exempel:
jag befinner mig i en lindrigt skrämmande situation, men rädsla vill jag (omedvetet?) inte veta av så istället triggas en livlig tankeverksamhet igång (oroande).
Feslutet:
om jag nu tänker positivt (min samlingsterm i den här texten för diverse mentala manövrar) så blir känslan i kroppen mycket najsare, följdaktligen berodde rädslan på tanken.
Något närmare verkligheten:
situationen tåjmade som "nyckelretning" genom att påminna om något gammalt skrämmande och väckte den björn som sov. Björnen, i det här exet rädslan, började brumma förfärligt hotfullt och triggade mycket riktigt igång en frenetisk tankeverksamhet, som i sin tur attraherade uppmärksamheten. Tacka tusan för det, alternativet hade varit att uppleva rädslan!

Så, vad är problemet?
Inget, det är inget problem, det är en lösning. Men. Lösningen är kortsiktig och den känslomässiga knuten -det oläkta såret- finns kvar, redo att väckas nästa gång jag försätts (eller försätter mig) i en "lämplig" situation.
Det oläkta, olevda, finns kvar. Spänningen finns kvar och växte kanske en liten liten aning igen (janå där har vi ju problemet). Vad den här sortens kroniska spänning har för typer av effekter på muskulatur, rörelsemönster, hållning, andning undsoweiter vet jag så säkert jag överhuvutaget vet någonting alls. Vad det har för effekter på djupare aspekter av hälsa har jag väl i svaga stunder spekulerat över, men på den arenan vore det temmärligen överdrivet att tala om vetande.

Vad är då långsiktig lösning?
Det är det som gör ämnet verkligen intressant och följdaktligen kvalificerat för denna blog, säkerligen återkommer jag förr eller senare med funderingar och synpunkter om det..