bråoken, nått stöörd..

Avslutade fjolåret med stark lockelse att öka ansträngningsºen på lenkkiarna, och tillika stark beslutsamhet att avstå ännu i januari. Ingen match, jag hade nog bestämt mig för tålamod.
Men avgörandet slets ifrån ur min hand, genom att jag råkade stöta revbenet nå pikulite...
(inte så kul för en pitogär farbroder)
...påtvungen vila och bra med tid att återknyta bekantskapen med "Born to Run" har inte direkt varit ämnade att minska ketastörsten. Tänktade nog schyna mesamma att så snart det låter sig göras, så är jag ute på banan igen. Kräpp dösejm om det går nålite sakta och tar nålite sjukt. Sakta är ju, som sagt, ändå meningen. Sjukt är bra, ehuru ovälkommen, träning inför eventuella kämpiga partier under kommande utmaningar. Lite som den sjuka akterkastellen baket vurpan i november, fast den här gången var själva skadan inte ketasrelaterad tess...
(mer svagt huvud-relaterad)
...kommer att vara som ny ändå inom 3-4 veckor, i värsta fall. Tidigare om det är baa nå fjantskada. I god tid tills februari lär jag vara redo att lätta på handbromsen någon pråsang.
Tre helt viloga dagar, med påtagande och tilltaglig längtan efter ketas. Inte helt smärtfria och med nedsatt funktionsförmåga (läs: pitoheite). Men idag tänkte jag att åtminstone en rejäl promenad, om det apselut inte tåjmar att jogga nå varsamt. Till saken hör att den förtjusande fabbomagen stannade lika tvärt som resten av kroppen, så det omöjliggjorde ytterligare expektans.
(en ynklig farbror som inte kan kräppa, ska ingen kär fru utsättas för en sekund längre än nödvändigt)
Siktade på en brorunda. På med paltor för att inte frysa, trots att motorn inte skulle kunna köras på nå höga varv. De första hasande stegen gick i promenadfart, fåfängt försökandes efterlikna jogg. Valde gamla goda brorundebörjan, eftersom de öppnat vägen där förbi guldkusten. Just före Ö-lid håkade jag mig precis ha passerat en promenerande dam. MenHej, jag hade ju kommit in i sakta jogg! ÅoDjåjj! Från före slussbroarna och till baket järnbron var det temmärligen bra fiilis. Minst så bra som jag hade vågat hoppas åpå. Uthärdlig smärta och tillräckligt styrfart för njutbar liten ansträngning. Lycklig i hela kroppen, givårtejk ett revben eller två.

 Kanske-man-kunde-förlänga-pikulite-idén kom smygande, men jag päättäde resolut. Låt oss se om vi slinka undan med det här ostraffat först. Baket 9 kilsar inbillade jag mig att ömheten tilltog en smula, så det var nog alldeilis tillräcklig distans. Nu baket minskad generell värk och styvhetkänsla, men ökande distinkt ömhet. Bra för läkningen med genomsköljda vävnader, nessepaa? Bort med slagg och skräp, dit med syre och näring. Ifall det nu inte dyker upp nå fördröjt prajstopej imorgon så blir det nya tag på tisdag. Om allt går riktigt ÿberstrålande så hägrar en långlenkki på lördag. Men hursomhelst superskönt att vara igång ens nå försiktigt. Och tiden, 1.25 på brorunda, är tråsssallt två minuter bättre än första försöket år 2010 :o)