toholampirapport

Uppladdningen inför loppet (Toholammin Talvimaraton) gick hyfsat, två helviloga dagar och mycket mat. Sömnen god och riklig utom sista natten, som blev ok men inte lysande. Tycks höra till med lite grand nerver och iver inför evärsåo obetydliga lopp. Kul på sitt sätt, och en natt med suboptimal lullning klarar jag utan problematiska besvär. Morgonqigong och sedvanlig lördagsfrukost inklusive kapselespresso hindades också med.
Kl 8:20 infann sig keikkakompisen folke j planenligt. Jag lastade alla mina ketasskor i bilen och så laddade vi adressen i gepeessen. I god tid framme, hindade tilåme byta några ord med en bekanting bland förhandsstartarna. Arrangörerna lovade isfritt mestadels och en kort snutt sandat, så spyridon blev skoval även om de nöter skinn då de blir blöta. Startskottet gick kl 11 "paikoillanne" .. *PANG*
Själva loppet är en traditionsrik tillställning, årets lopp var trettiosjätte. Veteranerna talte om tider då det ketades bort en väg och sen tillbaka. Numera löps det på en knappt 8-kilsars bana, med en "blindtarm" på första varvet som utjämning. Dvs för maratonarna blev första varvet 10595 m och de fyra resten varven á 7900 m.
Första delen -gissningsvis 6 kilsar- av första varvet tog jag som uppvärmning och baket vändningen på "blindtarmen" ökade jag en smula. Kände mig superslö i jämförelse med hur folk pajnade iväg. Men minstade åland, där man fick plocka in en hel del av hararna under loppet :o)
Vid första varvning tog jag en första slurp av min medhavda, slajtligen spetsade, chiagel. Nedsköljt med ein skvätt vatten. Och ökade tempo ett snäpp till. Andra varvet gick bra, löpningen gick lätt fast känstade inte speciellt snabb. Bekantade mig grundligare med banan och började så småningom känna att loppet är igång. Inför tredje varvet liknande laddning, chiagel och vatten. Och öppnade spjeldi, ökandes farten nålite igen. Hade med en 1,5 dl:s skviistub chiagel och två 1,5 dl:s flaidor vatten. Räckte bra i det kyliga regniga vädret. Tredje varvet var störtskönt, bästa på hela loppet. Nu är vi igång och löpningen tickar på bekvämt -ehuru lagom ansträngt- inget ställe har börjat ta sjukt eller tröttvärka ännu. Ny chiagulp inför fjärde varvet. Gick fortfarande bra, men märkstade att man måste anstränga sig mer för att hålla uppe tempo...
(hur farten i själva verket fördelade sig vet jag inte, hade valt bort telefunk och därmed tracker)
...tröttheten började komma smygande in i de gamla farbroderrliga benen. Ryggarna som började komma emot redan under tredje varvet, alltså hararna som jag hade släppt iväg i början, hjalp sympatfullt till att hålla farten uppe.
Inför sista varvet tog jag söis sista skviisen ur chiatuben. Och tänkte att nu spelar det ingen roll hur det känns, det är ju sista varvet. Trötta lindrigt ömma ben men inget specifikt sjukt ställe och maskinen mullrade strångt. Energi och kraft fanns i systemet. Tvivlar på att farten bedarrade så himlades mycket på slutet. Detta styrkstade också baket loppet, då en som jag ketade om på sista varvet utbristade att jag hade ketat hårt på slutet. Han määrade att han själv hade hållit temmärligen jämn takt hela loppet och hade försökt haka på, men bara orkat hänga med ein par minuter. Och det verkade vara en riktig veteran, så torde ha hyfsad koll nog. Tilåmed någon patetisk antydan till slutspurt åstadkom jag!
Åttakilsarsbana är bra. Tillräckligt lång för att bita märkbara tuggor ur distansen per varv, ändå tillräckligt kort för att kännas hanterbar. Ketaskompisen hade samma upplevelse. Bådar gott inför Stockholm Ultra, som ju också löps på en (knappt) åttakilsars bana.
PB blev det, hyvlade ett par minsar från hallimaratons 3:46:28 och landade på 3:44:05
Tillräckligt för finskumpa, men inte Dom Perignon. Hade måstat underskrida 3:40 för det. Vilket förvisso inte känstade rimligt, med tanke på att spiidpasset i onksdagst gick i 5:12 pejs. Och den rundan är bara tolv kilsar. 3:40 hade krävt i stort sett den velociteten i 42 kilsar, puh!
På väg hem kändes belöningsknarket, endorfinerna och endokannabinoiderna och våtthävjuu, mycket starka. Och än idag är kroppen påtagligt glad, även om den omedelbaraste euforin lagt sig. Undra på, som det stod i dagens tidning, att motion tåjmar så bra mot depression!
Kan söisledes konstatera att mars månads ynkliga början till kvalitetsträning inte har gjort nå underverk för farten. Men förhoppeligen har de förberett kropp & knopp inför en smula tuffare spiid och backpass framöver. Däremot distansträningen har tyckstat tåjma, eller om det var den medhavda extraenergin som gjorde susen. För det var mindre svackigt än i botniahallen och det gick bra att käka baket. Smällde i mig en bansku, ein epel, en sembla och en apfelsin utan att det tess tog emot i magen. Baket hallimaraton måstade jag ta det lugnt och vänta mellan ätprojekten.
Kanske bådiåkk. Men hur som haver så känns motorn stark och uthållig. Nu dags att försöka få trimmat eins nå tillstymmelse till spiid i den. Stora målet är att få öppna whiskyskåpets drottning

en 27-årig Port Ellen, som bott där i över fem år redan. Till det krävs sub 3:30, vilket vill säga en kvart bort från PB. Kommer att ta länge om jag fortsätter med osthyvelmetoden. Janå, inte särskilt sannolikt att det går i år. Å andra sidan blir whiskyn dyrare för varje år (eftersom destilleriet är nedlagt sen början av 80-talet), och därmed goovare, väl?
Åålrajtski, nästa spännandis projekt blir ny hunttiutmaning. Alltså 3*34=100, som planeras börja inkommande torsdag. Fredagens etapp sker eventuellt tillsammans med "löpglädje" ketarna, som tänker ta en larsmotur från FC, fast de ska starta redan kl 9. Steja alerta och tjuunade, ty rapporteringarna skola icke lysa med sina frånvaror!