från feber till feber

Fotfeber:
Nu har jårs truli vilat fem dagar baket jakupas maran. Minns inte när jag sist hade fem vilodagar i rad. Det har varken varit frivilligt eller motvilligt. Skavsåret på hälen började osåras och fast själva sårläkningen har kommit igång så bra man kunade hoppas åpå, så har infektionen spritt sig till yttre knylan och området därikring. Det har varit riktigt onätt. Mörkrött, svullet och varmt. Och sjukt. Haltat och ynklat och haft mig. Så kroppen har dels liksom inte tess haft lust att anstränga sig, utan koncentrerat energin på att bekämpa bobborna i foten. Och dels har IT-bandet fått extradagar att läka ordentligt, så mentalt också acceptabelt att vila extra. Baket en mara också bra med några dagar vila, speciellt om den var ansträngande. Min kära fru antydde finkänsligt att det tilåmed hade varit okorkat att fara å visa foten åt nå proffs. Men jag lade in veto, med den briljanta invändningen: det hade erbjuikkats antibiotika med schyna stor säkerhet. Kroppens immunförsvar tar hand om angreppet, medan antibiotika hade tagit hand om både immunförsvar och angrepp = helst inte, om kan vikas und. Det hade en gång för alla begravt alla drömmar om start i SUM. Inte för att jag har nå stora förhoppelser kvar om den. Målet var ju ursprungligen 100K på 12h. Sen blev det att klara sträckan öht, man har max 15 timmar på sig. Med B-gräns att klara personligt distansrekord, som är 63 kilsar. Som det ser ut nu, hoppas jag kunna starta. Har sanningen att säga, svårt att föreställa mig nå scenarium där jag faktiskt når mållinjen. Fast själva skavsåret har börjat läka ok, så lossnade en försvarlig bit skinn, så inte hindar det växa till sig på en dryg vecka. FajvFingers kan jag sannolikt glömma. Det pärttar :o(
I bästa fall, ett compeedplåster på den läkande tunnhuden några dagar före loppet. Och merrell bare access. Starta om möjligt, och tassa på en stund i bästa fall. Digga stämningen och glufsa i sig vad man hindar och orkar av förplägnaden, så får man ju nåt i alla fall för startavgiten :o)  Målsättningen i dagsläget är en skön stockholmskeikka.
Femtiårsfeber:
För drygt två år sen skaffade jag, pga omständigheter över vilka jag neppärligen rådde, en vackert röd vespamoped. Med den hindade jag köra 500 kilsar, varav många tillsammans med min kära fru, som hade en vit retrosolifer. Sen böövade vi större radie. Spells större vespa. Då skaffade vi varsin nålite större vespa. En vackert röd 250 för mig och en vit 125 för min kära fru. Och radie fick vi. Åtskilliga dagsturer och tvenne rejäla semppukeikkor har duggits. På två år körde jag 13500 kilsar med min. Och kul som bara dess va, har det varit. Vespadiggare blev jag, direkt!
Så i år, av okänd anledning. Kanske femtiårskris. Kanske nåt annat. Kanske bara rändåm. Så håkade jag att jag böövär en cruiser. Tänkte mig först en viagramoppe. Alltså en Virago, av lagom storlek. Typ 550-1100? Och ha vespan kvar. Följde myckenhet sökande och bökande och velande och tvekande. Sen råkade jag på en DragStar 650 irl. Och blev förälskad så det sade *klik* Då päätade jag att det nog är en sådan jag böövär. 650 dessutom lagom dimension för en fisian nybörjare. Funtsade också att det kanske ändå är vettigast att sätta bort vespan, ehuru med sorg i inälvorna. Det exemplar som jag hade sett lajv fanns mycket nära hemknutarna, men säljaren och jårs truli befolkade inte riktigt samma galax, prajsvajs, så det blev till att söka vidare. Bra gick det. Hämtade skönheten..

..från smessbyn i söndags. I den mån något på två hjul kan vara lika vackert som en vespa? Det har såklart dragit bi till att vilodagarna från ketaset har härdats ut. Hon var körd cirkulus tusen kilsar per år. Sen i söndags har det blivit >700 kilsar. Förstås nyhetens behag. Semppu. Ketasförbud. Dessutom behöver jag lära mig och öva att köra en växlad tvåhjuling. Helt nytt. Inte svårt, äs satsch, men annorlunda och nya motoriska program böövär nötas in. Börjar redan gå nålite mindre urursligt. Till all lycka får jag fortsättningsvis cruisa med vespisterna. Är ju nog vespadiggare änninu, även om jag kör med annat för närvarande...
(saa sii sitten vad man kör nästa säsong, om tess)
...dock gäller veto mot frasnig läderväst och boots + jag får inte köra först. JeppisVespaDiggers FTW!

Alltnog. Inbillar och intalar mig att foten ändrar till det bättre, nålite per dag. Och kroppen har börjat kännas som den vill börja göra nåt. Hoppas på försiktig barfotalenkki endera dagen. Återkommer nog ännu före vi åker till stukkålma, en gång eller två. Åtminstone. Steja därföre tjuunad, mån fröör!