äbåårt mischön

Onksdagens rehablenkki mätte bara tie kilsar, men förhållandevis många celsiusar. Väderprognosen inför (fre)dagens tänkta långlenkki hotade hett och då tyckte jag att det böövär värmeacklimatiseras så bästa man kan. En viss förkärlek för redikulöst overkill kan tillstås. Så jag klädde mig temmärligt: kåttån (bejsik, ickeketas-) T-pajta, mellanvarm långärmd ketaspajta och tunn (ketas) vindtygsjacka. På benen böxer av motsvarande tunn vindtyg och utanpå dem fläskig kålidjbralla. Och på hjässan stickapipo. +20ºC i skuggan och varmt i solstrålen. För säkerhets skull schejds, för att ingen skulle rekognajsa mig. Och på pipopannan "nutcase", djastinkejs. Svettades ganska väldigt oerhört rikligt. Tänkte att nu börjar man väl vara acklimatiserad till sommarvärmen, när väl den länder an.
(vilket mycket riktigt visade sig vara idag)

Till idag och imorgon har jag alltså drömt om 50+50, alltså sista hunttiutmaningen före SUM. Med tanke på vänsterbenet, som genomgår riihäb sen utterleden pga ITBS...
(och i mindre mån höger lilltå som fick sig en kyss av en över öronen förälskad stubbe, därute)
...har det nog förefallit nålite utopiskt, även utan klimat modell tropiskt, att fullfölja. Men vissa saker böövär man bara försöka.
Dessutom hade jag lyckats locka med ketaskompisen, som ju har varit med på alla hunttina hittills också. Söis blev det stympad jobbdag idag och så mötstade vi vid lockande berget vid ettiden...
(hade skippat kåkkelby home-run, pga logistiska utmaningar och för att smidigare kunna avrunda v.b)
...camelbak på ryggen och fajvfingärs på fötterna. Takten synnerligen modest. Instruerade farthållaren att hålla sådant tempo som känns att man kan måra åpå i hur långt som helst. Första tian gick mycket bra. Sen började det höras på kompisen, så jag förstod att i fall av två varv så blir nog andra ömsand. Men redan vid sandsund konstaterade han att det bli rakast möjliga hemresa för honom. Kände nog att den egna beslutsamheten försvagades med 68,4%. Men med ståpäls och 160-puls vid 6+fart så var det inte bara rätt, utan rätt nödvändigt kåål. Vände själv av norrut längs omfartsvägen, redan kännandes tvivlens gnag trots att jag mådde helt bra. Ynkedomars ynkedom, vad är nu detta? Värmen?
(hade iofs lovat att ta med förnuftiga farbrodern idag, spec. med tanke på vänsterbenet, och inte bara einviisbessin)
Benet hade för övrigt varit tyst första milen och började kännas nålite smått andra. Tredje milen skulle det visa sig kännas stadigare, ehuru lindrigt. Janåmen, jag lufsade på. Inga beslut änninu, utan bara se till att hålla hållbart tempo. Mot slutet av andra milen började nog värmen kännas tuff. Inte outhärdligt, men som att kanske det inte blir femti idag hosåhelst. Vid det laget lyste tre lampor gult...
(beslutsamheten-naggad av kompisförlust, termostaten-prövad av värmen, vänster ben-naggad av ITBS)
...men ingen röd. Då passar innerlåren på att meddela att de håller på att få skavsår från shortsen. Nå jÿst söis! Den proverbiala droppen som får den proverbiala bägaren att rinna över. Åålrajtski denn, det blir bara ein varv idag! Väl medveten om att den typen av ynkedom inte kommer att vara till någon stor gagn vid SUM 100K :o(  
Janå, kanske sparande av benet och fortsatt riihäb, utgör förutsättning att tess kunna hoppas på SUM. Och kanske dagens pass var ett utomordentligt värmepass, även om det avslöjade att acklimatiseringen inte var så imppande långt gången som jårs truli hade billat sig in. Och kanske vi får till ett hyfsat dubbelpass ändå, om man får till nå 20-30 kilsars runda imorgon också.
Dagens blev bajdövej tretti. Och det är också en smärre skamfläck. Låt mig selitta:
I vintras repade vi av en femtirunda i ohyggligt väder. Två varv jeppis-runt med diverse avstick. Och den tänkte jag kopsa idag. Men då, i vintras, tog vi två avstick. Nejmli sandsund och östanpå. Det hade jag glömt och siktade på fyra avstick idag. Som ijenttärligen tillhör vår trettikilsarsbana, vilket var orsaken till att jag landade på tretti idag, trots bara ein varv. Råddfabbo!
Det känns bra nu baket, i kroppen åtminstone, trots det snöpliga mjölktåget hem. Endoknarkad och nöjd med trots allt gediget pass. I huvudet farhågor. Liksomatt, både jakupas maran och SUM kan mycket väl begås i lika varmt eller varmare. Hur ska det gå då. To bii kvajt ånist, förmodlligen illa. Fast det finns ju tid att acklimatisera sig ännu nålite och så har man ju bättre möjligheter att hålla core-tempen nere tack vare tillgång till svamp, vatten och duihkar. Glad ändå att det gick tess, att keta i värmen. Kuitti på att mödorna nog har bitit. Glad också att inte benet totalkräppade värrigare.
Och så kan man allttiili inbilla sig att, trots att det psykologiskt hade varit välkommet med lyckat 50+50, så kan det mycket väl vara fysiologiskt väl så fördelaktigt med 30+??
På slutet började nog värmen kännas riktigt paha, kånfessas gärna. Bestämde vid lockande berget, med ett par kilsar kvar, att gå sista snutten (= fridhemska vägen) och dricka vatten till lust och leda. När fridhemska vägen väl började närma sig var det såpass svagt och vingelkantigt, att jag tänkte bra om jag hålls på benen dit eins.

Nå problem att få på sig FajvFingärs var det inte. Och merrellarnas skönhet till trots, nog var det njutbart med dömsis tunna bottnar. Svullnaden i foten är inte nå att pÿÿla om nåmer, om än självaste lilltån ser en pikuliten aning skojig ut änninu.

Söis. Tillfredsställade ändå, åålinåål. Återkommer med ny konfession imorgon. Då som sagt inga stora ämbischöns. Du böövär steja tjuund, siitä ei pääse yli eikä ympäri. Så steja tjuund!
ps: skippar bildbevis på shortsskavet, av blyghet snarare än blygsamhet, men lustiga förnimmelser i duihken kan rapporteras