återblick och framåtblick

på halvåret och på leden.

I början av året gick det trögt. Med oerhört sakta lågpulstempo och svag kondis. VO2-max enligt garmin nere på 48. Från att ha varit 51 i början av hösten. Sen började det lossna och våren gick bra. Med ultror och maror i halvhård till hård ansträngning. 

Maratonerna har avklarats på 3:42:ish, 3:35:ish, 3:32:33 (PB) och 4:03:ish och ultrorna 50K på 4:48:ish och 6h = 65 km (PB och A målsättning)

Garmins VO2-max uppe i 54 som bäst, före kyrönjokimaraton 29/4.

Sannolikt har det blivit onödigt myckenhet långa lopp, på bekostnad av optimal träning.

(garmins VO2-max på 52 före utterleden)

Men våttdöhekk. Man behöver ju njuta också. Och bra funkade det för utterleden också. Blev ju oerhört brutal slakt av rekordet där. Personliga rekordet och FajvFingärs banrekordet.

(från 7:10 till 6:26)

Så ingen orsak att pÿÿla och klaga. Och det ska jårs truli inte göra heller. Nå högljutt. 

En av årets mål, ehuru lågprioriterat, är kilsarsaldo på 4000. I månadsskiftet juni-juli borde det således ha varit minst 2000 på mätaren. Den var det inte. Och är det inte ännu heller, trots att andra halvårets kilsare har börjat nötas. Men janå, inte så långt ifrån heller, att det skulle spela någon rock&roll tess, i långaste loppet. Och den målsättningen är nerprioriterad av en orsak. Det ska inte intimidera mig till att fuska med återhämtningen.

Av årets 5 målsättningar återstår således 4. Maraton skulle behöva avklaras på 3:30. Känns varken självklart eller omöjligt. Vi får se. Halvmaraton skulle behöva avklaras på 1:35. Känns fullkomligt omöjligt. Fullkomligt. En barfota maraton utomhus. Känns som en rejäl jæfvla utmaning, ehuru neppärligen fullkomligt omöjligt. Lågprio dock. Likaså som sagt årssaldo.

Janå, vi inleder andra halvåret med gott mod. Så stejar vi tjuund och får se hur det går.

Utterleden då?

Janå, som sagt med god marginal godkänt. Så nog måste jårs truli ha gjort något rätt, trots tecken på dalande kondis. 

(halvkräpp lågpulstempo och garminskt VO2-max, 51 efter dagens palauttavande hölkkä)

Icke desto mindre vill ja seliseli de olägenheter som uppstod. Såsom stumnade lår, krampande lår å underben, samt sjukslagna tår. 

Stumnande lår: Svaga lår pga ovan med annat än temmärligen slät asfalt. Så när låren belastas och blir trötta så blir inte ens de sträckor som kunde ha varit lätta, snabba och njutbara, det.

(potentiell åtgärd: terränglöpning, backträning, stairmaster)

Krampande lår: Mest kanske ovana med höga fotlyft, speciellt med motstånd...

(som då foten fastnat i gegg eller tållat in sig i ris..)

...terräng- och snölöp? Energi och elektrolyter? Kunde kanske ha tagit in mer i början av loppet.

Krampande vader och underben; som van (odämpad) asfaltsnötare är man van att förlita sig övervägande på akilles och fotens rekyl. Då underlaget(s vinklar och fasthet) varierar och kadensen sjunker markant, så tåjmar inte det. Då behöver vadmusklerna jobba aktivare och mer koncentriskt...

(mot isometriskt>excentriskt, för att fixera [akilles]senan)

...så klart musklerna tar stryk och blir sjuka och börjar krampa?

Sjukslagna tår: Kanske best kejs senario med FajvFingärs? Alla slår i tårna, och med fajvisar blir de i bästa fall nålite småsjuka eller så blir de totalkräppade?

Söis. Men som sagt. Nu känns det som ett avslutat kapitel med leden. Jårs truli har satt ett (FajvFingärs såklart) banrekord, som någon behöver göra sig förtjänt av, för att ta ifrån mig. Det känns nååleess tillfredsställande. Och jag fick revansch för förra gångens misslyckande.

Däremot känns inte terräng motbjuikkande nåmer. Gärna mer sådant, som komplement till den älskade asfalten.

När jag studerar stätsen från leden, ser jag bl.a att puls och tempo visar stationerna tydligt: kalijärv, nars, sexsjön, huvudsjön och bockabron. Som du minns från mitt förriga inlägg, så var de rejälaste pauserna vid sexsjön och bockabron. 

Annars hyfsat jämn fart och, enligt jårs trulis ohumbla opinion, hyfsat moget genomfört. Sist och slutligen mer teknik än kondis som begränsade. Och så ska det väl vara, när en asfaltsnötare tar sig an utterleden. Men också blir man bättre med övning. Dels tredje gången UL och dels ett par-tre lenkkiar i terräng, inför.

Förutom liminhet och sjuk lilltå efter leden, så har jårs truli kännt av svullna fötter. Blev kanske inte så mycket bättre av två dagars yammande heller? Janå i övrgit gjorde det gött. Så också för min kära fru, tänker jag mig. Idag var lårsjukheten något mindre alarmerande. Så då blir det lenkki, tänkte jårs truli. 

*Svårsprungna smålimina ben, tråksakta lågpulstempo, i fantastiskt väder*

Fötterna blev väl snarare bättre, än sämre?

Lågpulstempo 6:30. Har inte varit så himla urursligt sen vinterns totalkräpp. 

Förhoppningsvis bra värmeträning, även om det bara var skönt att befinna sig utomhus i den sköna värmen och det sköna solskenet. Förlängde faktiskn någon kilsar, utöver brorundans 12K. För att jag har läst någonstans att effektiv adaptation behöver exponering i värme under ansträngning > 90 minuter.

(iofs svårt att tala om ansträngning, i samband med dagens tempo)

Janå, som första palauttavande hölkkän, ska väl dagens runda få tåjma?

Idag var vi och handlade. Jårs truli hade lovat mig själv en kelpie om jag avklarar leden med tårna i behåll och någotsånär användbara. Och en vault edition om nytt rekord ser dagens ljus. 

Vi handlade nog annat också, men det har vi i stort sett käkat upp. De där godingarna ska få flytta in i skåptet, så he så!

Nu ser jårs truli verkligen fram emot en gedigen träningsperiod. Lågpuls distanspass. Långlenkkiar i mestadels lågpuls. Hårda pass i form av intervaller. Med början 400-ingar. Intervallerna lär inte belasta systemet så hårt, så jag tänker inte vänta tills lågpulstempo kommit ner under någon speciell gräns, såsom 6:00 exempelvis. Utan börjar på med dem, när kroppen känns bra och redo.

Och säkert någon rändom skogsrunda, utöver ovanstående.

Steja tjuund, ty den närmsta tiden är oerhört spännande. Och gastkramande. Oerhört!

AAAaa