sönder och sammanbiten

Nå just söis. Braabraa.

I fredags verkade vävnaderna kring vänsterknäet ha lugnat ner sig riktigt bra. Så långlenkkin ut till kantlax förblev aktuell. Upplägget inför blev inte optimalt. Snarare en erfarenhet. Råkade spontanköpa tre liter jordgubb, då stig och jårs truli promenerade förbi en säljare. Och lagade gegg av yogurt, grynost och kvark. Och frossade hejvilt. Utan att tänka på, eller ens känna till, att jordgubbar är brutalt uridrivande. Så på natten besöktes pinkeriet bokstavligen varje timme. Visst försökte jag dricka, men nog var väl vätskenivåerna i kålkkig obalans på morgonkvisten. Gissningsvis.
Janå jag tog camelbaken som rymmer ett par liter.

Redan från första steg var pulsen åt akterkastellen. För att hålla önskad lågpuls blev jag tvungen att hålla 6:45-7 min/km. Nästan promenadfart. Tänkte att kanske lika så bra med tanke på benet, vi får tänka på långlenkkin som striktli fettmotorträning, inte tess som löpträning.
Hade en klocka som pulsvarnade och en som inte. Planen var att knäppa av den varnande, när jag fått nog av sölandet.
Vid sundby började utsidan av knäet ömma lindrigt, ungefär på samma ställe som smärtade för två år sen när det sjuknade under uttersta leden. Det satt i under några kilsar. Sen försvann det och löpningen kändes hyfsad. Så bra det nu kan göra i >6:45 tempo.
Förbi nykaabi bestämde jag mig för att knäppa av varnande klockan efter munsala. Någon gång under den sträckan började knäet ömma medialt..
(nedanför ledspringan vid kl 1-2 skulle jag lokalisera det, kanske tilåmed ut mot kl 2-3)
..åhmen det där är något annat det, det behöver jag inte bry mig om!
*fiffigt ari*

Benen var annars totalsluta mot slutet. Trots eller pga den sakta farten?
Från början försökte jag dricka lite men ofta, med tanken att fylla på vätska. Det var svalt och regnade stundtals, så speciellt stor vätskeförlust under lenkkin befarade jag inte med den låga ansträngningsnivån. Men jordgubbarnas förbannelse satt i, det rann rakt igenom.
(kanske pulsen berodde delvis på att benet inte tåjmade optimalt, men nog tillskriver jag föminskad blodvolym största bondasyckenskapet)
Efter maratondistans promenerade jag en dryg kilsar, under vilken jag suttade i mig den andra av två medhavda koffeingeler. Tog första baket munsala. Och drack resten av vattnet, för vid det laget hade det börjat hållas inne. Sen lufsade jag resten. Unter schmerzen. Tills 47 kilsar biipade. Då stängde jag garmin och började gå. Några hundra meter kvar bara. Och det gick bra att gå.
MEN
Genast efter jag hade bytt om och skulle ställa mig i bastu, var det så gott som omöjligt att ta ett endaste litet steg. Haltade svårt resten av den, i övrigt mycket oerhört trevliga, kvällen.

Trevligt sällskap, god förplägnad, fantastiskt ställe!

Vi kom hem till natten. Och när jag skulle besöka klosetten var jag femföre att svimma. Varje ynkligt försök till steg gjorde infernaliskt ont.
Min kära fru kuittade ut kryckor. Det var fullt sjå att gå ens med dem.

För varje dag som tickat, har det blivit något mindre iilakat. Men inte har jag någon lust att testa gå utan kryckor än i denna dag.

Köra yammu gick däremot bra. Förstås lite bökigt att komma av och på. Och man behövde minnas vilken fot att sätta ner i korsningar där det blev nödvändigt att stanna. Igår blev det en härlig tripp, tillsammans med patric l och i fantastiskt körvader. Heldagsjutska, över femhundra kilsar. Najs.

Vad är det då för fel på knäratet?
Janå det ursprungliga tänker jag mig som irritation av distala ITB. Det har som sagt inte smärtat, utan bara kännts tajt och svullnat. Se röda ringen.
Det nya -och smärtsamma- är på diagonalt motsatt sida av knäet, sett framifrån. Se gröna ringen.
(bilden är från före fredagens långlenkki och där syns nog lite påsighet redan, med facit på hand)

Hoppas på irriterade -eller janå, inflammerade- mjukdelar. Och befarar stressfraktur på tibiala huvudet. Merett borde man få det MRIat, för att utesluta det sistnämnda. Eftersom rehaben då skulle behöva vara temmärligen mycket återhållsammare.
Hur som helst. Kryckor och helvila så länge det gör ont. Sen alternativ träning. Och progressiv återgång till löpträning. Det är löpträningens återintroduktion som skulle behöva uppskjutas mycket längre om det är stressfraktur.

Ållrajtski denn. Men. Du stejar tjuund!
Så får du veta, om och när ytterligare visdom ernås.

Jakupas maraton får diggas från sidan såklart. Om berlin blir turistupplevelse så blir den. Vi får se..

ps: jordgubbsgeggen blev smarrig!

AAAaa