Vaknade som väntat tidigt, så det blev gott om tid att frukosta samt ladda in espresso och låta dem ha sin verkan. Därmed behövde jag inte heller rädas nå stora ärenden hos vattenklosetten under loppet av självaste loppet. Folke j plockade upp mig som avtalat och så körde vi söderut. Under färden jämförde vi förstår krämpor, som gamlingar förväntas. Jårs truli skröt och skroderade vitt och brett över baklår och vader. Att jag fått baklåren mjukare och blivit av med förekommande krampvarningar. Och att vaderna blivit så tåliga att de slutat bli sjuka och limina efter ansträngningar. Ha ska kaveer så leng a kan!
Några bekantingar bongades i hallen, bland andra ingo j och björn s, som bägge skulle springa halvan. Bytte om till shorts och Tpajta, smorde nipplorna och spände pulsbältet om bringan. Och så lunkade vi ett par varv för att väcka benen och få upp lite värme. Det var svalt i hallen. Inte hann man få upp nån värme, men kroppen behövde nog startas varsamt efter bilsittet. Skviisade ut sista dropparna, för att minimera risken för onödig nödighet under loppet. Tåjmade.
Countdown och *pang*
Jårs truli hade tänkt börja sakta, helst lågpuls men max 140 som planB. Blev plan B. De första fem varven. Sen började jag slutspurten :o) Nånee, men petade i första växeln, nog. Hade reviderat växel och drickplanen till fem jämnlånga skeden. Med alltså tjuo-givårtejk varv per. Den nya planen följde jag och den visade sig vara mycket användbar. Vattnet var välkommet och ny växel likaså, varje gång det var dags. Första halvan ungefär hade jag pulsen som bestämmare över hur hårt det skulle gå. Sen körde jag på känsla, och följde med pulsen bara passivt.
Första halvan var stor löpnjutning och barfötterna måjjade sig. Någonstans bland halvvägs tyckte jag att det hade tagit rätt länge att komma så långt. Vet inte om det hade gjort det, egentligen, hjärna fungerar inte speciellt bra när man springer ganska hårt. Dessutom hade det börjat kännas lite jobbigt. Valde att försöka öka, för att inte sabba chansen till en tillfredsställande tid och insats. Efter 10-20 varv blev flytet på nåt sätt njutbarare igen. Ingen svacka direkt, men en kämpigare episod där. Kanske mest i huvudet. Hälften kvar och det går inte speciellt fort och distansen börjar redan kännas och så vidare..
Framemot sjutti varv eller så, började kroppsdelar ömma. Lite här och där. Fötter, vader, lår, höfter, mage. Egentligen allt från midjan och ner. Ju mer det började ta sjukt, desto mer förvånades jag över att det ändå gick att hålla vad som kändes som hyggligt tempo. Från 80-85 varv bestod nedre delen av den gubbliga lekamenen av smärta. Tillika en plågsam njutning. Det här är maratonlöpning, liksom. Att kunna ösa åpå när det tar sjukt, sjukt skönt. Och det ger endoknarkdoser som man inte kommer i närheten av på vanlig lenkki. Än idag är jag hög och glad i hela kroppen. Mäktigt. Med tie kilsar kvar räknade jag ut att jag tilåmed kanske kan kämpa för PB, om det går fort på slutet. Och jag hade ju håkat att det går att köra på trots att kroppen signalerar om time-out. Lite skraj om energin skulle räcka. Eftersom det inte fanns nå bansku på bordet då jag tog min första vattenflaida, så utgick jag från att de inte skulle servera nå banan. Först efter målgång märkte jag att de nog hade plockat fram banan och russin med mera, i något skede. Duh! Men jag chansade, och litade på att kroppen skulle ånga på med acceptabel % bränsle ur fettlagren, trots den ovanligt höga ansträngningsºen. Och det funkade, inte fick jag någon energibonk. Om nu inte den rätt myckna smärtan berodde på glykogenisk skralhet. Svårt att veta. Inte var jag heller säker på att jag körde för PB, kalkylerna kändes på inget sätt tillförlitliga. Men realistiskaste planen var ju att kämpa för sub-3:40, och redan det behövde nog försvarlig hårdkörning i det skedet. Så jag malde på. Visst gjorde det ont och var kämpigt på sitt sätt. Men redan då under brinnande kamp, hade jårs truli närvaron att njuta av att det som sagt gick att springa hårt och avslappnat ändå. Och av situationen och gemenskapen. I det skedet kändes inte idén med barfotamaraton som den allra briljantaste längre.
De sista dryga fem varven fick jag behövliga påhejningar av ingo j, som för länge sen hade finishat sin halva och nedjoggat i lugn och ro. Tack för det! Nånstans på de sista tie började baklåren försöka krampa. Det var en smula krångligt. Att slå av och börja jogga hade inte gått, för då hade krampbörjanen hunnit bita sig fast mellan stegen. Men det löste sig genom en marginell lättning av ansträngning. Tog ett par tre varv. De sista tre varven började hjärnan föreslå, med ökande påträngandeskap, att nu är det så lite kvar att vi kan nog gärna sakta in. Inte så konstigt, för på slutet tryckte jag nog på bra och drog på mig syra. Ohållbart tempo. Men inte behövde det hålla så länge heller. Bara till en relativ slutspurt. Och det gjorde det. I mål på 3:34:24
som jag visste var i trakten av PB. Sekundstrid liksom. Fick kolla gamla resultat, från kankaanpää, för att konstatera att det var nog PB med 18 sek. Enligt deras egen sidas resultatlista
en smula grumlades segeryran av att jag mindes att chiptiden var något bättre. Och jag hade för mig att den var 3:34:19. Så med en aning dåligt samvete valde jag ändå att betrakta det som nytt PB och därigenom berättigande till finskumpa. Inte förrän idag kom jag mig för att gräva fram juoksijalehtis maratontilasto och konstatera att det var nog PB hur man än vrider och bänder på det. Ty chiptiden från kankaanpää var på 3:34:27 och inget annat
Så första barfotamaran fullbordad. Och nytt PB, vilket var riktigt i övre kanten av vad som på förhand föreföll possibelt. Och, med tanke på insatsen, känns välförtjänt. Det ska bli intressant att nörda ner sig i statistiken, men jag föreställer mig att jag fick ut det mesta av befintlig kondis. Och således den rättvisande mätare jag ville ha. PortEllen blir nog en värdig utmaning.
En kul grej var att loppets vinnare grattade till barfotaprestationen och menade att jag gör 10-15 minuter bättre tid när jag får på mig skor. Men han vägrade ge mig skriftligt på det :o)
Skulle det visa sig räcka till ens fem minuter bättre, så är ju flaidan öppen!
Vad visar statistiken från gårdagens lopp?
Vilka slutsatser ska dras utgående från den?
Hus ska vårträningen byggas upp?
När kommer första attacken på 3:30?
Alla dessa kluriga och högeligen intressanta frågor. Och exakt allt annat som du någonsin kan behöva veta, får du enkelt reda på genom att steja tjuund.
Åålrajtski denn, steja tjuund!
ps: förutom endoknarkhög, är jårs truli idag utrustad med omjuka sjuka vader.. ha ska kaveer så leng a kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar