behövligt handicap

Vinterträningens avslutning och utvärdering närmar sig med stormiga steg. Pratar förstås om hallimaraton. På lördagen. I botniahallen.
Igår utövade jårs truli sista träningspasset inför. Blev en halvtimma på löpande band. En smula tradigt, eftersom jag skippade intervallträning och bara körde i vilojoggtempo hela halva timmen. Bevisen för dålig och sjunkande form fortsätter rada upp sig. Nämligen igår hölls jag i lågpuls 250 m, jämfört med > 800 förra veckan i motsvarande velocitet. Snittpulsen för första kilsarn -som ju var jämförbar eftersom förra veckans hårdvetor började först efter en km på bandet- var även 2 slag högre idag, än då.
Börjar nästan misstänka att det är immunförsvaret som pantar på en liten men märkbar del av metabolismen, och med den pulsen, i kamp mot någon bobbattack. Även om jag inte har några symtom. Annat än en yttterst marginell unilateral stockadhet ibland om jag vaknar på ena sidan. Men inget värre än man kan ha precis när som rändåm helst. Eller kanske snarare intala mig, än misstänka. För att ha ens nåt litet halmstrå hopp om att formen i grund och botten ändå inte är helt botten.
Som back-up plan, för att ha något att skylla underkänt resultat i maran på. Eller kanske för att ge behövligt handicap åt motståndet i barfotaklassen, gav jag högra vaden en smärre kyss idag. Vi baxade på nålite med kära fruns vespa. I något lämpligt skede skulle jag häva baken dens åt höger. Och inte bara skulle. Drämde allra vassaste och hårdaste hörnet av plattan som regsterskylten fäster i, rätt in i övre delen av vaden. Det gjorde ont som bara vad (punintended) och värkte en stund efteråt. Nu är den öm för beröring och om jag spänner eller stretchar den. Janå jag är väldigt pito i vaderna, så inte behöver det vara så mycket. Allvarligt talat tvivlar jag starkt på att det påverkar maratonketaset tess. Men man behöver ju få pladdra närkket av sig.
Idag utövade vi månadens allra första torsdagsdejt. Och torsdagshandlade. Passade på att uppdatera skumpalagret. Så nu klarar vi alla eventualiteter. Utom möjligen underkänt. Energiladdningen är nog i full gång redan. Och imorgon blir det "marathonrunners-pizza". Så glykogendepåerna lär vara stinna på lördagen. Start halvelva, bajdövej. Vilket torde innebära att jag inte behöver få i mig så värst vidare mycket energi under loppet. Ifall de bjuder på bansku så tar jag säkert nån bit i samband med vattentankning. Det tåjmade bra i kankaanpää och där PBade jag ju. Tänker ta egna vattenflaidor med, för de har ett skilt bord där man får ha egna keikkor. (inga konstigheter) Och jag hatar att försöka få i mig nåt ur de förskräckliga muggar som vatten brukar severas i på dylika tillställnigar.
Förra gången (halli) klarade jag mig på tre små (1½ dl) flaidor och en bit saltgurka. Så vätska/energikapittelet är inte något jag tänker ligga sömnlös över. Nån gång ska väl vara första gången jag får problem på det området också, men den tiden - den sorgen.
På tal om reservplaner. Skor? Tänker ju starta barfota. Och planA är såklart att fullfölja barfota. Men om problem uppstår? FajvFingärs eller Feelmax? Feelmax är lättare att dra på i en hast. Å andra sidan har jag ju kaveerat att jag inte ska springa maraton i nåt annat än FajvFingärs, förrän jag har sprungit min första barfota. Hmm..
Janå det ska nog mycket till för att jag ska överge barfota. Vid det laget är sannolikt varken Feelmax eller FajvFingärs något vidare lockande alternativ. Någon annan sko heller, för den delen. Kanske lika bra att DNFa i så fall?
Taktiska upplägget är öppen. Några alternativ uppenbarar sig:
-följa med varvtider på skärmen vid varvning (och eventuellt sikta på någon viss sluttid?)
-följa med pulsen och försöka hålla den inom viss gaffel (rimligtvis högre ju längre loppet går)
-gå på andningsväxlar, som jag gjort hittills i mina maror (och hållas i häppi-länd nästan hela loppet)
Oooliiidligt spännande. Steja tjuund så får du veta hur resonemandet resonligt framskrider. Och i sinom tid hur det går, med det ena och det andra!