asics stockholm marathon 2018

Jårs trulis tjugonde maraton, men första i stockholm. Och stockholms fyrtionde.

Så mycket som jag hade läst och hört om den magiska maran, har jag sen länge tänkt att förr eller senare.
I år blev det äntligen av då.

Årets grova skiss gick och går något i stil med:
-kirra 3:30 i ylistaro -> njut av upplevelsen i stockholm
-försök få upp farten en smula under sommaren -> delta i några sensömmar-hösthalvor och putsa det rekordet
•1:40:19•
-en eller ett par maror senare på hösten

Den utlovade värmen till lördagen gjorde nog frestelsen att starta hårt klart mindre. Så ambitionen att uppleva och njuta var nog fullt ut vad som fanns i sikte.

Vi flög ner redan med pyjamasflyget på fredagen, för att få en hel turismusdag. Tidig väckning iofs, men det var bara att fara tidigt och sova sen.
Vi fick rummet direkt från morgon, så det var en positiv överraskning. Passade på att frukosta på hotellet. Najs.
Hämtade startnumran och seedade upp mig..
(onödigt med tanke på milda ambitioner, men bara för att jag kunde)
..till startgrupp C

Najs.

Sen diggade vi ett oerhört somrigt stockholm. Kryllade av piknikgäng i parkerna och uteserveringarna var smockade.
Södernfiiling.
Käkade burgers på bishop's arms, som befann sig inom armlängd (biskops eller inte) från vårat hotellrum. Sen en liten vååköbaot, men som sagt tidig läggdags.

Jårs truli var inte nå närkke. Även om en viss skön känsla av förväntan befann sig i kroppen. Och med anpassad strategi skrämde inte värmen nå värst. Sov därmed oerhört gõtt.
Start tolv, gav utrymme för att göra hotellfrukosten rättvisa.
Najs.

Halv elvatiden tassade jag iväg mot stadion. Syntes inte så himla mycket av den utlovade växlande molnigheten.

I trappan till majabajorsamlingen träffade jag på fredrik l.
Najs.
Och tack vare att jag hade seedat upp mig till startgrupp C så råkade jag kenneth s inför start och fick en trevlig pratstund..

Najs.

Det var grömheters fullt i fållan. Men jårs truli hade nog hamnat rätt långt fram ändå. Bara 3:00 och 3:15 hararna skymtade där framme. Stämningen var förväntansfull och tjock.

 Före start flög nå jaktplan över oss. Nästan nålite frusipikkor då redan. Starten avpangades med många långa gevär. Ingen ynklig startpistol här inte.
Sen tassade vi iväg. Många tassande fötter.

Varmt var det. I början var planen att ta det lugnt. Min och säkert många andras. Men ack så lätt att ryckas med i strömmen. Omdömet förblindat av adrenalin och endorfin.
Men jårs truli stikkade too dö plän. Snart nog strömmade 3:30 hararna förbi och i senare skede också 3:45orna.
Påminde mig att hellre ta onödigt lugnt än att riskera kokning.
Drack vatten, energidryck, pepsi och kaffe. Allt som bjuikkades. Duschade vid varje möjlighet.
Mitt tempo var sannolikt inte så slött att 3:45 drog ifrån pga det, utan det var nog mina ostressade vätskekontroller som skapade och ökade avstånd till dem.

Första 15 kilsarna var det så varmt, att trots mycket oerhört försiktig öppning med uppmärksamhet på att det skulle kännas lätt och bra, så befarade jag värmebonk.
Men efter femton började det kännas stabilare. Pålitligare på något sätt.
Då lättade jag på handbromsen, utan att för den skull börja pressa. Alltjämt rejäla nedsaktningar i drickastationerna. Det här paritet var väldigt skönt och började ana att det blir en bra dag trots värmen. Bra i bemärkelse njutbar, inte bra tid såklart.
Vid tjugofem började det backiga partiet, som skulle pågå tills efter västerbron. Vid typ trettifem.
Här var min ursprungliga plan att börja trycka på en smula, om kroppen kändes ok.
Och det gjorde den. Så det gjorde jag.
Har en känsla att jag började plocka placeringar här, om inte redan mellan 15 och 25?
Några antydningar till kramper, som ville vrida foten konstigt. Annars bra känsla. Skrämde inför fortsättningen mer än det störde.
Men sista egentliga krampkänningen var uppför västerbron.

Sista sjuan var tänkt som slutspurt. Och där flödade nog jårs truli fram genom fältet med viss övertygelsehet.
Mycket målmedvetnare vätskekontrollpasseringar nu.
Korta insaktningar för att slänga i en slurk vatten eller energidryck. Och på ett ställe kaffe.
Med 3-4 kilsar kvar och benen börjar kännas grötiga. Känns som att det går sakta, trots att jag fortfarande plöjer genom fältet.
Då kom jag på den perhört briljanta idén.
När nu kilsarskyltarna har börjat dyka upp påtagligt sällan. Ändrar fokus till att jag rör mig genom fältet, i stället för längs banan. Då går slutdelen smidigt och kilsarna upplevs som korta.
Najs.

In på stadion. Brutalt. Oerhört. Frusipikkor!
Najs.
Hård viidipig slutspurt. Lippisen av på upploppet. Brett flin och i måååål.
Jag kom aldrig ikapp 3:45 hararna, men klarade ändå den tiden:

Tiden som den är, sisådär. Men det var upplevelsen jag var ute efter. Och den var fullständigt oerhört oerhörd. Förväntningarna voro höga och stockholm levererade verkligen.
Som det känns nu, kan jag gõtt tänka mig flera gånger.
Efter målgång, medalj runt halsen. Sen iväg till idrottsplatsen, där man skulle få finisherpajtan med mera. Kul grej att trippa ner obehindrat mitt på trappan. I sina fina Fajvisar. Med tjockskoddisarna på båda sidorna mödosamt åbäkandes sig ner, stödandes tungt på räckena.

Hemkommen till hotellrummet, påos åmång råos..

..med medaljen mellan flätorna.

Här ser man hur strategin tåjmade. I början är placeringen närmare femtusende. Sen bättras det på undan för undan. I mål nå på tusenåttahundrade...

...så det var neppärligen bara inbillning att jårs truli plöjde genom fältet.
Några kilsar till, och jag hade vunnit :o)

Janå åålrajtski denn.
Steja tjuund så får du följa med hur återhämtningen framskrider!
Och när jårs truli är redo att påbörja träningen inför nästa utmaning. Som är sensommarens halvmaror.