barfota-2014 18) på ömma tår

Utterleden visade sig vara tuff, mest pga väldigt (på en gammal oteknisk fabrors skala) krävande terräng. Jag ketade alltså i fajvfingärs, barfota hade nog varit en smula knäppt. Förutom allt snubblas, snavas och alla islagna och sönderslagna tår, var det rötter, stenar, grovgrus på skogsvägar, som utmanade fötterna. De förstnämnda får väl arkiveras som smällar-man-får-ta och de sistnämnda som utmanande-och-utvecklande-härdning/träning-för-fussingarna.
Jag hade adios råodade till sexsjön vid drygt halva, djastinkejs, och vete tusan om det inte hade varit bäst att byta. Men det fullständigt ogrundade ryktet om en lindrigare terräng i slutet av leden (eller början, om man startar i lafåsbyyi), fick mig att avstå trots att en tå hade fått sig en rejäl smäll några kilsar före.
(den är förresten fortfarande inte riktigt lika bildskön som resten av mina hisnande vackra tår)

Icke desto mindre, och på tal om barfota, känns nog fötterna väsentligen återställda nu. Igår klarade de en tjufemkilsars jeppis-runt runda, låt vara i adios, utan att pÿÿla. Min preliminära plan är att morgondagens kvällsrunda skulle ske barfota. Föreställer mig blandat underlag, med spånbana involverad.

Det värsta med utterleden -i ketasbemärkelse, i övrigt är den en fantastisk satsning! djup bugning till skaparna- är att jag inte kan hålla ett lagom ansträngande tempo pga den svåra terrängen. Därför var det extrafantastiskt att få vrida ipi spjäldet nålite under gårdagens sprintlopp. En kul grej är att jag mycket väl kan tänkas inneha banrekod i fajvfingärsklassen :o)

Nästa arrangerade lopp till vilket jag har råkat bli anmäld är jakupas halvmara. Fortfarande ingen aning huruvida det blir fajvfingrat eller barfota, bortsett från att extrema väderförhållanden eller om jag får för mig att försöka prestera en bra tid (=under två timmar på gammfabbespråk) innebär såklart fajvisar.
(man är väl inte knäpp heller?)




[du måste inte svara på det där]