dnf SUM

Onksdagens barfotatia gick smärtfritt. Inte för att en tia säger något. Sen tjoppade vi iväg till stockholm. Turistade en smula. Och på lördagen var det dags att keta en smula.
Hade en plan, som gick ut på att börja lugnt och varva gå-löpa ifall knädet börjar bråka och fortsätta så länge det tåjmar. Alltså så länge gåpauser gör att det går att keta däremellan. Minns inte vilken ultraguru det var som gav rådet: "make a plan and stick to it" Och det gjorde jag. Började riktigt lugnt och långsamt. Första varvet (11 kilsar, resten varv á 8 kilsar) gick bra, fast knädet nog varnade. Fortsatte nästan lika lugnt och stillsamt. Andra varvet gick bra, knädet känstade ungefär lika lite/mycket som på första varvet. Började nästan hoppas på en bra dag. Andra halvan av tredje varvet hade knädet blivit så sjukt att det blev dags för gåpauser.
(ijenttärligen går det nog att keta fast det smärtar nålite, men då det kommer nå skyddsreflex som gör att benet sviker så tåjmar det inte längre)
Gåaset var smärtfritt och sen gick det att keta en bit igen. Hoppades i smyg att det skulle gå om efter ett tag. Istället blev det värre, så fjärde varvet blev ketasbitarna allt kortare. Men det tåjmade ännu, så jag fortsatte. Femte varvet var rena skämtet. På andra halvan började det göra ont även baket gåpaus, men det gick att keta ändå. Sen började tilåmed gåaset göra ont. Med två kilsar kvar tänkte jag att sista chansen. Jag går hela nästsista och så om det lindrar så jag kan keta till varvning så försöker jag ta ett varv till. Annars äbåårtar jag mischön. Gick således den penultimata kilsaren på femte varvet. Och testade keta. Tåjmade mödosamt något hundratal meter. Gick igen. Försökte keta. Tåjmade inte tess. Gick till varvningsstället och beistade en kopp kaffi. Sen gick jag bort till infotältet och kastade in halsduken. Eller ijenttärligen tidtagningschipet. Klarade alltså fem varv av tolv. Ynkedomars ynklighet! Resten av farbrodern var förstås, efter lugn start och många gåpauser, pigg som en mört. Ytterst otillfredsställande.
Nu baket känner jag mig besviken och besegrad. Janå, så kan det gå när man antar en utmaning, antar jag. Friskt vågat, hälften förlorat. Eller hur det nu var..
Man skall aldrig säga aldrig och inte vet jag hur jag funtsar imorgon eller nästa år, men nu känns tanken på nå ultraketas som ett svart hål.
Ketas annars, däremot, känns lika lockande som nånsin. Kommer nog att börja nå försiktigt rehabketas endera dan. Och det ketas som lät sig göras i stockholm, var njutbart och najs. Hade så armades gärna ketat mer.
Hur knädet beter sig de närmaste dagarna och 1-2 veckorna, blir avgörande för huruvida jag håller kvar anmälan till turku city maraton. Om det inte blir bättre med god fart, så avbokar jag. Det skulle också vara surt, för jag skulle nog vilja putsa PB ännu i år. Och på teneriffa har jag inte tänkt keta nå hårt, utan bara njutbar semppumara. Menmen, det här knädet har nog redan visat vem det är som bestämmer :o(
Åålrajtski, Idag kom vi hem. Och ikväld har jag rostat 2,5 kg kaffi; 2x2 bätchar arabicor och en bätch robusta. Hyfsat mörkrostat rubbet. Så får vi börja ny arbetssäsong med färskt kaffi. Ska mjukstarta imorgon, med sovmorgon och kortare dag.
I och med semppuns slut. böövade också lomaparta rakas. Har varit nåålees lindrigt att raka sig, då man bara böövade fila skallen. Men nu blir det andra bullar i karusellerna. Bjuikkar här på före/efter bildbevis:

Lägg märke till de gråa inslagen i det yviga skägget. Värdigt så här på livets höst, skulle jag vilja påstå. Om några månader blir ju farbrodern till gubbe, med plötslig hastighet.
Jahanå, steja tjuunad så får du veta hur det blir med knädet och turku city änd staff!