barfota-2014 7) äntligen igång

Efter en del besvikelser, i form av uppskjutna debuter, har nu äntligen barfota-2014 fått en konkret form!
Igår lördag 12.4 var vädret vackert och termometern trappade raskt uppåt, perfekt tillfälle att testa barfotaketas i praktiken. Solen hade torkat upp en del vägar medan magen passade på att smultna frukosten och då temperaturen hade nått 8-9º C var det dags att ta fajvfingärsarna i händerna och tassa iväg.

Till skillnad från vanliga länkar, som plägar behöva något hundratal meter till någon kilometer för att komma igång, var det mycket njutbart från första steg. Omöjligt att förhandsuppskatta hur långt man skulle klara sig barfota, hade jag ändå i smyg hoppats på att komma till gamla hamn och klara ett varv i spånspåret innan jag såg mig nödd att trä på fajvisarna. Vägen dit var intensivt njutbar och första varvet gick helt bra, men banan var bitvis blötkall så jag bestämde mig för att keta vidare istället för att firra åpå i det spåret. Efter spånbanan var det skönt att omväxla till torr asfalt ett tag, medan kosan styrde mot östanpå och spånbanan där. Vid det laget tvivlade jag föga på att fötterna skulle klara sig dit och planen var att vid behov dra på fajvisarna, i annat fall fortsätta bart, och varva femman där. Det visade sig gå helt bra att fortsätta barfota. Känslan var snarare "jag vill inte sluta", även efter varvet. Lekte med tanken på att styra ut mot broarna och avsluta med slutet på brorundan (furu-vikar-fårholm), men befarad motvind och förnuftets svaga stämma fick mig att hålla till godo med början av brorundan = hem via runebergs stuga.

Nyhemkommen:

Det blev alltså dryga 16 kilsar mesama i debuten, vilket ju visade att målsättningen för säsongen (12 kilsars runda) var i extrem underkant. Men som sagt, det var inte så lätt att uppskatta. Förberedelserna hade varit temmärligen grundliga och det gjorde nog sitt till så att den faktiska debutrundan blev utomordentligt njutbar. Det är faktiskt en obeskrivbar njutning att keta barfota, till och med mycket mycket intensivare än i fajvfingärs, som redan det är mycket skönare än gevönliga ketasskor. Det beror gissningsvis till stor del på den himlades mängd nervreceptorer vi har i fotsulorna, framevolutionerade för att kunna reagera på skiftande underlag. Och gravt underutnyttjade, inlåsta i tjockbottnade skor. Sen väcks också en massa naturliga hållningsreflexer till liv, så hela kroppen älskar det. Det låter den dig veta, bortom skuggan av ett tvivelsfrö!

I ärlighetens namn ska jag också redogöra för de negativa aspekterna:
här i form av en blåsa, som punkterades genast efter hemkomst för snabbast möjliga läkning
(vill ogärna missa nån länk :o)

och så en punkterad stortåspets, efter en asfaktskyss

Denna obetydliga skadan dock helt utan konsekvens, i form av obehag eller begränsningar.

Vad  med målsättning nu då, när säsongens dito överskreds genast i debuten?
Janå en är att njuta av ketaset, varvandes mellan adios, fajvfingärs och barfota. En hel del barfota, tänker jag misstänka. Det får vara den huvudsakliga målsättningen. Kommer att fortsätta reflektera över bravader, bra väder och övriga filosoferingar kring ämnet på denna station, så stej tjuund!
En annan presumtiv målsättning, kan tänkas, eventuellt, möjligtvs, kunde vara att delta i djejkåb ½-maraton barfota. Men den som har ipi ögonen får se..