barfota-2014 8) overkill

Inspirerad av traditioner med långlänkas både här och där, hade jag fått för mig att inleda en egen liten långfredagstradition med långrunda. Tjugohundrafjorton föreföll vara ett alldeles utmärkt år för att sparka igång den traditionen. Men så hade ju nästan en hel vecka hunnit passera sen jag avklarade min barfotadebut, görandes det temmärligen nödvändigt att få uppleva ett barfotapass i helgen. Det kloka sättet hade varit att keta långpasset i fajvisar eller adios och njuta av ett kort lätt barfotarunda på måndagen.
Jag valde det nästan lika kloka: att keta långpasset barfota..

Idén med fajvfingärs i händerna, redo att dra dem på fötterna vid behov, har dumpats. Den skulle säkert tåjma om man är ÿberkänslig under fötterna och bara klarar några hundra meter barfota, men då man hindat få blåsor och blemmor känns det inte aktuellt att iklä sig fajvisar och fortsätta. Bäst att ta rakaste vägen hem bara. Så gjorde jag igår. Reservplanen var ett par sockor i fickan och kära frun i beredskap med telefon i ena handen och bilnyckeln i andra...
(eller nåja)
...hade måhända varit lika bra att aktivera den, menmen..

Janå, det blir att gå försiktigt en dag eller två och inget barfotaketas förrän fötterna återhämtat sig åådänttlit. Tänker faktiskt till och med bita i det saftiga äpplet, och trappa upp från korta rundor. Fast det kan nog bli svårt, eftersom det är så skönt så man tenderar att bli lite ivrig.

I övrgit känstade gårdagens runda helskön. Kroppen diggade hejvildast; mage, andning och ben mådda hur bra som helst. Hade gärna fortsatt hela jeppis-runt och kanske med ett ärevarv i hamskogen som pricken på gräddtårtan. Nu blev det avrundat, men jag fick ändå ihop 20,8 kilsar, så helt tillräckligt för att starta den presumtiva traditionen!

En person i grannskapet antydde att felet skulle befinna sig på en något högre höjd än fotsulorna, men honsis kompetens är starkt ifrågasatt eftersom hon saknar medicinsk utbildning å det synnerligen totalaste!