LKI-halvmaraton 2016

Energiuppladdningen tåjmade perfekt, även om jårs trulis deltagande annars var ämnat som hårdlenkki för att rusta upp maratonkondisen inför hösten. Mycket espresso och mycket mat med mycket chili dagarna före. Depoerna drypfulla med kraft och magen ändå resolut rensad. Bra att ha en tåjmande taktik inför kommande drabbelser.
Planen för själva loppet var att köra på hård ansträngning. Resultat var svårtippat. Föreställde mig 5 min/km som sämsta godkända, alltså typ 1:45. Saktare än det hade, enligt min superturbovetenskapliga bedömning, neppärligen givit den träningseffekt som jag var ute efter. Innerst inne hoppades jag nog på att formen hade räckt till PB trots att förberedelserna inte var optimerade. Och egentligen: sprang ju på bara dryga minuten över PB i kvevlax och då kändes formen mycket svagare än nu. Plus att hårdlenkkispiiden har börjat röra sig i 4:45 trakten. Tycker sålundaledes att det fanns visst fog för hoppfullheten. Janå slutresultatet blev där mittemellan. 1:42:18. Och årets sämsta halvmaratonresultat.
Men.
Löpningen kändes bra. Energin räckte förstås utan problem. Andningen  begränsade igen, men utan att kännas motbjudande. Tvärtom. Mycket bra fiiling under och underbar höghet efteråt. Och pulsen på sån nivå att det helt säkert blev en bra träningseffekt. Om sen kroppen förmår absorbera den, är en annan fråga. Speciellt som jag tänker mata in en dos till -i skepnad av venetialais havmaraton om en vecka- innan det är dags för nån omfattandare vila och återhämtning.
Vädret och banan var utomordentliga. +21ºC och soligt vid start. Ungefär halvvägs försvann solen. Gick ner eller i moln, då blev det svalt och gött. Hade värmt upp med slöjogg några varv inne på sportplanens löpbanor. Det brukar räcka. Men igår hade jag svårt att får fart på benen från början. Note to self: höj pulsen en smula på uppvärmning, om du är ute efter optimalt resultat. Ambitionsnivån kan också ha bidragit, eftersom jag tog det som hårdlenkki var jag inte lika nervös som vanligt. Och därför var kroppen inte lika beredd att kriga som vanligt. Så det kanske löser sig själv då det gäller?
Före start hade jag snackat med frank b, som var ute efter att knäcka 1:40. Perfekt hare, tänkte jag då. Men redan under de två första kilsarna fick jag se hans rygg försvinna i fjärran. Där far mitt PB, tänkte jag. Men facit hade jag inte. Och det är bra, för annars kan det vara att jag inte hade förmått mig hålla såpass hög ansträngningsnivå som det ändå blev. Leif l följde mig med peed. Det var skryyft, även om jag inte kunde samtala pga andfåddhet. Det tackar vi för!
Ganska tidigt lossnade en svartpajtad rygg från frank b, då han travade iväg mot sitt sub1:40. Bra måltavla, tänkte jag. Men det tog till bra bit över halva loppet, innan den kom närmare. Längs slingrorna mellan spituholmen och lagmansgården började den äntligen komma emot. Jämte en röd damrygg som den i sin tur hade vevat in. Visade sig vara kaj h. Tänkte först vila bakom dem ett tag, för att se om man kan ladda upp till nåt slutspurtsliknande. Men det kändes såpass lätt och avspänt att jag passerade. Där vid 18-20 hade jag rktigt bra flyt och avspänd löpning. Hörde andetag bakom och tänkte att det var kaj h som hakade på och laddade upp inför slutstrid, Najs. Men det visade sig vara tapio l som hälsade på. Najs det också. Gav mig några uppmuntrande ord inför slutspurten. Det tackar vi för, sånt hjälper och sporrar. Inte för att det räddade något användbart resultat, utan för att träningseffekten blir desto bättre. Uppför sista backen efter tunneln under rixåttan blev det riktigt tufft. Andfådd i kvadrat. Mindes och anade tillstymmelsen till tendens av svimningskänslan från kvevlax. Och att den bara lät sig svagt anas, är nog ett kvitto på att kondisen är på stigande.
Foten kändes bra och det är också en ootrooligt oerhörd glädje. Ifall den ännu håller för venetialais så blir det så småningom dags att återintoducera FajvFingärs och barfota. Najs. Hade nog nå vaga känningar, men det var längs femte metatarsalen och inte alls det gamla bekanta. Andra känningar var att magen. Typ andningsmusklerna. Blev sjuka och femförekrampade. Men jag vet från förr att jag nog står ut med det ett bra tag, innan jag slår av på tempot. Så jag sa åt hjärnan att "dra inte det där gamla skräpkortet igen" Och då fejdade det på nåt sätt.
Bra helhetsupplevelse och enligt planerna, även om inte resultatet så mycket att hänga i hjulbjörken. Men man kan ju alltid hänga medalgjen:

Riktigt endoknarkhög efteråt. Sitter i ännu. Och på seinon bakade jårs truli pizza. Och fick hem damlaget, som hjälpte till att fira. Runner's pizza och en god italienska till det:

Idag, förutom endoknarkad, lindrigt limin i vader och mage. Annars inte så värst sliten. Blir vilodag idag. Och kaffirostning. Sen igång imorgon igen. PlanA består av några små återhämtningsrundor före nästa hårding. Steja så tjuund att det värker i tjuundstejningsmuskeln, så för du följa med hur det artar sig!