my left foot...

...ain't right!
Anpassningskänningar brukar jag hellre tala om, än belastningsskada. Låter kulare och skapar sundare kroppslig reaktion. Det förstnämnda antyder att kroppens vävnader anpassar sig till nya krav, under vilken process känningar och symtom kan uppstå. Attityden gör att hjärnan ökar blodcirkulation i regionen och samt medmera för att stärka vävnaden. Det senarenämnda antyder vävnadsskada, vilket utlöser en annan typ av stressreaktion som innebär att hjärnan stryper blodflödet till vävnaden, för att (evolutionärt) förhindra förblödning änd staff.
(jårs truli brukar racka ner på positivtänkartomtarna, men i detta här fallet är positivt tänkande motiverat)
Icke desto mindre behöver belastningen doseras så att känningarna avtar med tiden, som ett kvitto på att anpassningen sker. För hög belastning, vad gäller intensitet eller frekvens, ger inte vävnaden utrymme att svara på belastningen.
I det aktuella fallet, med jårs trulis vänsterfot, hade utvecklingen gått åt rätt håll. Hårt. Och jag tillät mig hoppas att den skulle hålla för en halvmara. Den höll dryga två tredjedelar, av halvan. Vet inte om man kan påstå att det nollställde förbättringsprocessen, men åtminstone kom en bump i kurvan. Samt att förändringen, ehuru rätt riktning, i början av denna vecka varit långsam. Samt att en stressirritation, knappast manifest stressfraktur dock, ingalunda kan uteslutas. Därför backar jag något snäpp med belastningen. Största steget i den riktningen, utgjorde dagens alternativa träning. En timme på CrossTrainer!
Utan att döden dö av tristess. Gick tvärtom över förväntan. Tilåmed en smula CrossTrainer's high under andra halvtimmen, när pulsen äntligen började kravla sig över hundratjufemstrecket.
På fredan är nog planen att testa kort sakta lenkki igen. För att i fortsättningen köra korta lugna lenkkiar, vid behov varvat med alternativ träning (CrossTrainer, motionsped, simning?). Tills foten känns oerhört i skick.
Hoppas alltjämt på kyrönjokimaraton på valborgsmässoafton, preliminärt. Knappast riktigt i 3:30-klass, men i bästa fall en kännbar chunk av avståndet ner dit. Kevätkymppi, som hade utgjort ett nyckelpass i form av en hård tia, har jag däremot nog slagit ur hågen. Den är redan inkommande lördag. Men vi får se, någon brist på maratonar råder knappast, om jag skulle missa kyrönjoki.
Steja föralldel tjuund, för att inte missa utvecklingen!
Kollade igenom stats från toholampi. Och kan konstatera att farten var hyfsat jämnt fördelad

och att pulsen var högre än jag hade vågat köra på, om jag hade haft koll på den. Vilket jag som sagt avstod från, till förmån för köra på känsla och på gamla goda andnings"växlar". Lärdomar därav? Våga öppna ganska hårt i nästa mara. Dölj pulsen, eller låt den åtminstone inte hämma framfarten alltför mycket. Tillika behöver vi minnas att helan och halvan är väsensskilda, eftersom energibonk knappast blir aktuellt på halvan. Förutsett att man är hyggligt tankad. Helan är en annan femma. Där behöver intensiteten i början tillåta att en tillräcklig % av bränslet tas av fett. För att inte panga i den proverbiala väggen. Vilket betyder inte alltför hårt. Knepigt. Tillika är det utmaningen som utgör stor del av charmen!
Steja tjuund, så får du veta hur jårs truli löser detta dilemma..
..och om och när foten blir i skick..
..och huruvida det blir nå fler pass alternativ träning!