tillbaka till ritbordet

I början av denna vecka upptäckte jårs truli att vänsterfoten har börjat göra en märklig knix på slutet av stödfasen, när jag går. Den supinerade hårt och liksom rullade över de yttre tårna, istället för första och andra tån. När jag inhiberade den knixen började det ömma nå smått. Hellre det än nöta in nå felaktigt gångmönster, tänkte jag.
På måndagslenkki kändes foten en smula. Visste inte om det var ömhet pga korrigerade gångmönstret, eller lördagens långlenkki som kom tillbaka och nafsade mig i baken. Framskjöt hursomhelst tänkta hårdpasset och funderade istället på FajvFingärstest. Igår var dock foten nån grad svullnare än vanligt, så jag avvaktade.
Idag hade jag tilåmed tänkt mig alternativ träning, i fall av fortsatta känningar. Mycket riktigt ömmade foten på väg till jobbet. Och skräpväder. Hade varit schysst med crosstrainer, faktiskt. Men så hade någon glömt polaren. Kunde inte tänka mig crosstraina utan att ens ha pulsen att följa och fördriva tiden med. Janå om hempromenaden går bra, så testar jag FajvFingärslenkki och om den ömmar så bilar jag tillbaka till FC och crosstrainar i alla fall, idékläckte jag.
Foten kändes som ny!
Jess, äntligen i skick, inbrast jag. Nu blir det nog kyrönjoki på vappen.
(tillika *kasta inte vatten över ån, innan björnen har strukit på foten* men unnade mig en stunds optimism)
Åålrajtski denn, FajvFingärs it is, bestämde jag. MenMen. Mindre än tio steg senare var jårs truli nere på jorden. Foten ömmade rejält, redan från början. Kanske det går om bara den vänjer sig? Nehep, vid runebergas kastade jag in halsduken och tog pedvägen genom skogen och rakaste vägen hem. Istället för planerad brorunda.
Surt

Riktigt riktigt surt.
När jårs truli kom hem var jag så lessen att jag behövde tröst. Omedelbart. Och kära frun var på nå tehyjutska så hon kunde inte bidraga med pingopajningar eller annan lämplig åtgärd. Så jag gjorde vad du hade gjort. Antagligen. Laga en överdos wok, riktigt ridikulöst nagaöverkillad och med en hint åf aji christal. Både hickade och snörvlade när jag åt. Brände infernaliskt i käften. Och var gött. Och hjälpte.
Slutsatsen blir nog att det måste ha varit långlenkkin som hemsökte. Janå lika så bra då att få det klart för sig, så man kan agera därefter.
Första åtgärden blir att en gång för alla glömma (årets) kyrönjokimaraton. Det harmar. Och ställa in sig på fortsatt korta och lätta lenkkiar, varvade med alternativ träning. De två saker som harmar mest dock. Är att det inte är aktuellt att börja springa i Fajvisar och barfota ännu. Och att det inte är dags för nå hårda pass ännu. Våjvåj vad jag hade sett fram emot det. Mindre, ehuru nog, harmar det att kondisen kommer att fara all världens väg. Den lär väl gå att bygga upp på nytt, sen foten börjar hålla på riktigt. Blir säkert tilåmed roligt, att bygga upp den på nytt. Och någon tillstymmelse till grundkondis lär väl gå att bibehålla, även med korta lugna lenkkiar, samt alternativ träning?
KåkkelbyUltra är om en månad. Men nu lönar det sig inte att börja åbsessa över den. Utan foten måste helt enkelt få bli helt i skick först. Fick besked att jag kan flytta fram deltagandet till nästa år,ifall det inte blir aktuellt i år. Så behöver i alla fall inte DNSa. Rei he!
Åålrajtski denn. Maltti on valtti, sade frukthandlaren. Steja tjuund så får du veta var jårs truli ska get maj kikks under tiden. Blir det att förlita sig på naga morich för hela slanten? Eller ska vi hitta nå alternativträning som ger behövligt endoknark?