(föreställer mig att epoc-effekten var större än gewönligt, pga den snömodds&blåstinducerade extrabelastningen)
Som att man nu inte sku tendera att överäta vid julbordet ändå. Janå nu blev nog bortom all rem och rison. Asia riistäytyi aivan totaalisesti käsistä. Aivan totaalisesti. Oerhörd tur att man hade skinksmältaren att se fram emot. I alla andra scenarier hade jårs truli förgått.
Skinksmältaren.
Eftersom diilen var FC kl 10 och jårs truli hoppades ganska väldigt ivrigt på sällskap, så hade jag rentav lagt väckelse 8:20. Helt övertygad om att jag skulle vara vaken och uppstigen sedan länge vid det laget, Så tidigt som isängdimpandet inträffade i kveis. Men åhå. Dröm om att döma om min förvåning, när huaweiska signalen ryckte mig ur dvalan. Säkert paltkoma?
Efter två espressoar och tre sittningar, kände mig jårs truli redo att tassa iväg. Mot cluben. Och i lagom tid.
När jag närmade mig, sågs ingo j’s karakteristiska ryggtavla sökandes sig, i- får man förmoda-omedelbart sällskap av resten av gossen. Najs. Och yttermera najsligen. Även tommy f väntade ivrigt att komma iväg. Så vi blevo tre tappra riddare som sökte oss iväg ut mot bennäs. Eller kanske ketare snarare än riddare? Men förvisso oerhört tappra. Och väldigt väldigt tre.
Jårs truli märkte direkt att tempot var högre än optimalt för mig. Men försökte att inte måjtta och jåma alltför mycket. Ganska duktigt och utomordentligt tålmodigt anpassade sig nog gentlemännen till den traktortröga tradaren. Tänks gajs! Och så fick ju jårs truli något att skylla på, ifall senare delar av lenkkin skulle visa sig övervälmande jobbig. Som om inte närvaro av icebugs skulle räcka, iofs.
Och janå. Vad ska vi säga? Inte var sista tredjedelen någon uppvisning i trippande lätthet. Men inte gick det någon desto akutare nöd heller, på jårs truli.
•allt är förlåtet, gōbbs, tänkte inga fula tankar om er•
Hararna släppte redan efter ett par mil. Oerhört genomskinligt skyllandes på enorma rostbiffsklönttar och leguaner vid namn sigrid. Har du hört nå långsöktare ikskjuuser? Liksom evär?
Så sista, ska vi säga femton? blev solo. I något skede övervägde jag att gräva fram lurarna och aktivera långlenkkiplejlisten. Men var så måjjigt inkapslad i vintermundering, så det fick vara. Benen började kännas nålite småtröga, så jag tänkte att det blir bra träning om jag låter andningen reglera tempo och så får benen finna sig.
(för på slutet av exempelvis maraton så kommer inte benen att vara särskilt pigga, och då gäller den nog att hålla rytmen, om någonsin port ellen ska öppna sig)
Någon energibonk var självfallet aldrig aktuell, med tanke på gårdagens omåttliga mättnad.
Nu har vederbörlig bastu bastats. Och före det, frukost. Och efter det, lunch. Och rikaväridrink, såsom behövlig.
Snart nog ska jag försöka lära helge att simma. Eller åt allra minstone ska en bit av henom få tillbringa några timmar i grytan. Najs.
Nästa oerhört kula ketasprojekt blir finland-100. Häng för allt i hela världen med!
Utmaningen är alltså att keta hundra kilsar under årets tre sista dagar. Visst najs? Och visst genialistisk idé?
Om du är en person som är oerhört lat till din natur, så går det bra att hänga med på bara en eller två av lenkkiarna. Och om du är en person som bara är måttligt lat, och kanske oerhört patriotisk. Så kan du med fördel hänga med alla tre dagar. Den tredje -och sista- etappen av denna utmaning, ska få starthjälp via ingo’s nyårsjogg.
Det blir hur urkul som allra helst. Najs.
Ifall du mot förmodan har nå rändåm leguaner att skylla åpå. Eller annat laga förfall. Så må du nöja dig med att digga äventyret genom sanningsenliga skildringar. Såsom de skola dyka upp på denna, din favorita bland bloggar.
Det enda som i så fall fordras utav dig, är att du stejar tjuund med berömvärd trognad.
Så steja tjuund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar