6*25-utmaningen: etapp 6/6 = grande finale

Fick hem kära frun på kvällskvisten och sussade sött. Kändes nästan mätt ännu på morgonen, men tvang ner frukost ändå och ett par espressoar. Goova.. du skulle garanterat dimpa av dåån, ifall du visste hur goov den nya blenden är!
Diilade med folke j om starttid för dagens runda = den grandiosa finalen av denna veckas utmaning. Med god tid för en vända via mataffären innan dess. Men bilen var dödare än en oerhört stendöd rockare som är typ stone dead forever eller nåt, pga att hen har blivit typ killed by death eller nåt. Så vi fick gå till marketen. Orka liksom! Det är ju nästan en halvkilsar dit :o(
Menmenmen, knorren då?
Kalla mig sagolikt smart snubbe..
Kalla mig fantastiskt finurlig farbroder..
Kalla mig galet genialisk gubbe..
för det är jag!
Funderade på att bjuda in löpglädjefolk till dagens runda och funderade på att stäcka en gömma med en liten skumpaflaida vid berget, och överraska ketaskompisen med skålfest innan vi skildes. Men kom med min ootrooligt überknivskarpa hÿperhjärna på den ultimata knorren för den ultimata etappen!
(mer om det senare)
Klädelsen blev tunnare ullmaxen, vars pajta är återfunnen. Och vindtäta dräkten på. Som kompensation för eventuell överhettning brang jag med en liten vatoflaida. Vädret var ju hur underbart som helst. Bättre behöver man neppärligen önska sig denna tid på året.
Tassade iväg halvett och märkte direkt att pulsen var tietalet slag högre än igår. Men skyllde det på iver inför finalrundan och upphetsning inför den briljanta knorren. Och pulsen visade sig mycket riktigt hållas på OK nivå. Oextrem på alla sätt. Behövde inte fundera på den, mer än att snegla på klockan nu och då å konstatera att den är ok.
Snitthastigheten visade sig bli minst bedrövlig av alla etapper, vilket ingalunda är ägnat att förvåna med tanke på väder och dagsljus. Någon brådska gjorde vi oss inte. Ville bara njuta maximalt av dagen. Njöt förvisso, även om vissa ställen ömmade en smula mellan varven. Inget att pÿÿla om.
Dryga halvvägs packade blåsan rätt hårt. Det brukar jag sällan bry mig om, om det nu inte blir helt omöjligt. Men idag var jag faktiskt så vek att jag pinkepausade. Praktiskt förstås också att ha odjupfrysta fingrar så man rent praktiskt hade förmågan att gräva fram något att pinka med.
Andra halvan växlade fiilingen mellan trötthet och endorfinhöga. Inte lika slitigt som igår, vilket var bättre än befarat. Och sannolikt en del endokannabinoid eftersom hjärnan visste att slutet är nära, ehuru bara på en liten utmaning. På slussbron blev jag så mäkta euforisk att jag spelade in en liten videosnutt, som för övrigt också avslöjar dagens knorr

Sen var det inte så mycket kvar. Vid lockanberget tackades mutualt för gott sällskap och grattades till goda insatser. Sen hemtassandes genom staden. Där det hade sandats, vilket noterades med viss otacksamhet. Rena spiskmattan. Om det blir halt tar jag väl icebuggar, för höge farao!
Polarflowen uppgraderade mig till "mycket ansträngd" igen

Ser jag ut att bry mig? Ha! Imorgon är det vilodag! Såheså!
Åålrajtski denn, det var väl i stort sett vad jag hade att säga om den saken. Men det kommer nya saker, så steja föralldel tjuund!
ps: nu ska jag gräva fram moroten ur kylen och börja laga mat.
(tack mats&katja för moroten)