distansrekord..

Inte absolut distansrekord, för det är alltjämt 63 kilsar och härstammar från kåkkelby ultras 6h i maj i fjol. Men distansrekord utan att intaga något annat än vatten, under loppet/lenkkin. Nämligen 50 kilsar, idag på kotirataultra i kvevlax. 50,35 enligt polarens gps. Inga illa pissat, me så sne'er pili!
Började dagen med espresso, frukost och snöskottning. Sen hämtade jag lillebrodern från kivilös och så pärttade vi iväg till kvevlax. Där hade det av allt att döma inte snöat och banan såg försvarligt hal ut. Valde trots det spyridon FajvFingärs till att börja med. Tänkte ändå börja i lågpuls, så då gick det nog an att tassa på försiktigt. De första varven sprang vi tillsammans, med en synkad paus efter de två första...
(varven mätte 6,25 kilsar enligt arrangören)
...efter fyra varv valde brodern en paus inför sitt sista varv. Då stal jag hanses sista vattenskvätt, för att själv inte behöva pausa då. Skulle ändå pausa vid följande varvning, och byta till icebug inför ett par hårdare varv.
Timo klarade för övrigt drygt trettioen kilsar, personligt distansrekord där, till vilket varma gratulationer!!
Valde i övrigt rätt tunn klädelse, i avsikt att inte svettas så kopiöst att man måste dricka efter varje varv. Huruvida det var vad som ledde till att jag blev tvungen att ta tvenne pisspauser, vet jag inte. Men så blev det, och det brukar det inte bli. Kanske berodde det på mycket gedigen energiladdning i dagarna tre? Vätsketankning har jag inte sysslat med, utan druckit vid törst, så något sånt är det inte.
Under varven fyra och fem hade det blivit småvanskligt att hållas i lågpuls. Inte svårt direkt, men så jag inte kunde springa med skönaste flytet. Därför emotsågs varv sex, efter paus och skobyte, med viss iver. Därför blev det "ahh, najs, snart får jag springa lite hårdare" i stället för "ååhh, 30 kilsar.. ännu tjugo kvar *suck*suck*lakritspuck*"
Och najs var det. Dels behövde man inte akta pulsen, utan den fick ströva fritt...
(visade sig att bästa häppi-länd låg kring 148-152)
...och dels behövde man inte akta halkan. Erkänner villigt att icebug steg i kurs idag. Det var rena löpglädjen. Det var det iofs med spyridon också, men grumlat av halkan.
Inför sista varvet tog jag en minipaus och drack en ½mugg vatten. Då hade jag laddat upp med följande strategier, för att göra det till en bra upplevelse:
-det är sista varvet och då får det kännas hur det vill
-trots nedjoggningstempo lär jag inte komma ner till lågpuls igen så därför kan jag lika gärna unna mig att tassa på med skönaste takten kroppen hittar och kanske spurta lite ifall det blir tradigt
-plus jag var hög som en husvagn efter två relativt hårda varv
Och sista varvet blev mycket riktigt en fin upplevelse i den sköna -och faktiskt värmande- eftermiddagssolen. Tempot var lugnt, utan att vara supertröögt. Den vid det laget bekanta banans olika skeden bläddrade förbi i angenäm takt. När polar visade 49 kilsar och jag upptäckte att allt känns bra och skönt, unnade jag mig en liten spurtkilsar, bara för att fira. Och sen slöjoggade jag de sista trehundra metrarna. Siste man i mål, var jårs truli, Å andra sidan var vi bara tre som tillryggalade hela distansen. Bra vi! Och bra alla andra, som förhoppningsvis fick fina upplevelser med sina rundor!
Fortfarande är jag hög som en husbil på endoknark. Och om polar talar sanning så är inte ansträngningsnivån nämnvärt lägre

Ifall den uppskattningen stämmer, ser jag inte fram emot att dimpa ner från denna endoknarktripp!
Janå, som sagt återhämtningsvecka på kommande..
Åålrajtski denn, steja tjuund så får du höra med vilken grad av värdighet denna gubbe klarar landningen!