årets bästa intervallpass..

..hittills!
Låter väl väl så bra som "årets enda.."?
Återhämtningsveckan hade god effekt och denna veckans lugna lenkkiar har varit synnerligen njutbara. Med fräsch kropp, utan såna där småkänningar som smyger på under en hård månads träning. Som man kanske märker först när de är borta?
En smula småkyligt har det förvisso varit. I synnerhet de senaste dagarna. Jårs truli har truli trott att köldgränsen för när man behöver airtrim (andningsfilter, som med utandningsluftens hjälp värmer inandningsditon. hade laddat upp med dylikt bildbevis:

men håkade DUHH!! jag bär ju den på profilbilden)
Och att näsandning skyddar andningsvägarna så länge man klarar av det. Det gör den väl iofs också, men problemet är att en känslig gubbes känsliga näsas känsliga slemhinnor fryser och går sönder då hen fräser :o(  Innebar näsblod igår på brorundan. Av min kära frus reaktion att döma, när jag kom in från den rundan, såg jag bedrövligare ut än jag kände mig. Visst hade jag kallt om fingrarna, påshandskarna till trots, men mådde eljest som en prinsessa. Janå inget värre med det, än att konstatera att 16-17 minusº får bli min gräns för när airtrim engageras, härefter.
Ett annat bekymmer har varit yttersta lagret klädelse. Min noname dräkt är mycket tunn och vindotät. Pärfekt på höst och vår, men ingen lysande vinterdress. Det problemet löstes idag, med en rejäl vindtät dräkt. Billig och bra. Det förstnämnda kanske mest tack vare 70% rabatt och det sistnämnda testades under dagens transportlöpning till och från Fitness Club. Där intervallpasset skulle ske. Och skedde. Kändes mycket bra, inte ens kallt om fingrarna. Förstås inte så länge ute, men också kanske tack vare varmare om överkroppen. Känner mig redo för medel- om inte rentav långa lenkkiar under motsvarande förhållanden. Hade merrell (bare access) på fötterna idag och spyridon FajvFingärs hade funkat lika bra om inte bättre. Spyridon har bättre grepp, nämligen, och på vissa ställen var det lindrigt halt.
Intervallpasset då.. bra eller bara årets hittills bästa?
Under december avklarade jårs truli fem intervallpass. Samma grundfart på samtliga. Alltså vilojoggen. Medan spiiddelarna trappades upp på följande sätt:
1) jämn stege med 0,5 km/h trappsteg
2) dito börjandes från steg 2 och med de två sista i full spiid
3) från fart 3 och med tre sista i full spiid
4) fart 4 och sen fyra viidipi stintar
5) alla fem (á 500m) rusen i full galopp
Det har gett resultat i form av fina endorfiner. Och efter varje pass har känslan varit att det där var max. Mer finns inte att ta ur denna gubbe. Vill inte, kan inte, öka nästa vecka. Men i god tid några dagar innan det är dags, har den känslan barmhärteligast dumpit i oblivion och man är taggad inför ny hårdkörning. Som också har låtit sig löpas. I regel nätt och jämnt. Men iom 5x5 blev sviten full och nya idéer behövdes. Öka spiiden var inte aktuellt. Hade nämligen spiikat fullspiid redan inför vinterträningen.
Ergo: öka längden på spiiddelarna och/eller minska längden på vilojoggdelarna? (som också var 500m) Eller öka grundfarten?
Lutade än hit och än dit. Och valde till sist öka grundfarten. Hoppades att det skulle funka enligt den malliga logiken: lättare toppar eftersom de är närmare grundfarten...
(lite som att berget ser lägre ut, relativt, ifall omkringliggande land är högre över havsytan)
...tåjmade inte!
Däremot fick jag nytt gubbrekord i maxpuls. Och orsak att justera inställningarna i polarflow igen. Har nog haft på känn att deras 220-ålder inte stämmer så bra på jårs truli. Och får det alltmer bekräftat. Dagens högsta 179. Nu är nästa fråga: öka grundfarten ännu ett hack nästa gång? Eller köra på samma belastning ett tag, och se om "vilopulsen" -alltså mellan topparna- behagar komma ner nåt? Upplevelsemässigt var inte det här trappsteget tyngre än de hittillsa, fast pulsen visade på att belastningen nog ökades mer. Blir att blunda och tänka efter.
Steja tjuund så får du veta, låångt innan någon annan!
Inkommande lördag är det dags för andra keikkan i botniahallen. För att träna barfotalöpning. Dels kul denna årstid då sandaskrossgruset omöjliggör (njutbar) barfotalöpning utomhus. Och dels behövlig träning inför hallimaraton. Som enligt planA ska begås, nej bespringas, barfota.
(sprang bajdövej i VFF på löpande bandet idag, för att spara sulorna inför lördagen)
Ett problem som uppdagades i samband med förra hallkeikkan är varvräknandets vansklighet. På själva maraton är det chip som råder. Men på träning är man leftad till sina åona devajsar. En lösning vore att strunta i exakt hur många varv det blir, gå på tid eller känn. Men för en neurotisk nörd är det ingen lysande lösning. Så nästa gång blir det att testa med en klickare

Min kära fru antydde att det finns en här hemma. Och jag har sökt och sökt. Men gav upp och klickade (tihifniss) hem en från internätet. Om kvaliteten på den skvallrar det faktum att den gamla inte har dykt upp än, fast den här nya anlände redan i kveis!
Åålrajtski, steja tjuund så får du veta huruvida gammklickaren dyker upp innan lördag. Och hur många gånger jag orkar klicka i hallen. Och kanske en annan fascinerande detalj därutöver, eller två. Eller tre? Vi får se!
OM vi stejar tjuund..