Förhandstipsningen var svår. Siffrorna föreslog något i 3:35-3:40 gaffeln och känslan i kroppen lät hoppas på personbästachans. Tråkigt nog, så var det de torra siffrorna som visste bäst. Hade varit på nå sätt tilltalandare stårja om känslan hade visat sig pålitligare. Eliho?
Natten inför sov jårs truli neppärligen speciellt lysande. Ungefär som brukligt i dylika sammanhang. Korta snuttar och många vakenheter mellan. Inte sämre än väntat. Vaknade såklart före väckning och började dagen med en bulletproof kaffi. Efter frukost och ett par espressoar därutöver hämtade jårs truli sin lillebror timo l, som fick åtaga sig sjaufförsupprdaget. Eftersom hans ketasurakka för dagen var något anspråkslösare, ehuru respektabelt nog. Vi pausade i juustoportti för fulkaffe och behövliga klosettbesök. Och voro framme i niinisalo klockan tie.
Gott om tid att hämta startnumror, vaselina nipplor och tår, samt välja utstyrsel. Blev för jårs truli FajvFingärs (KS), långa tajts, lång tunn pajta och tunn T-pajta utanpå samt pipo och handskar. Visade sig tåjma, genom att man kunde reglera genom att ta pipo/handskar av och på efter behov. Broder timo verkade kool inför sin ½-marastart, som skulle ske en kvart före maratonditon
11:30 startade vi maratonare dagens värv. Benen och kroppen och löpningen kändes bra. Njöt av första varvet och försökte hitta ett tempo som inte skulle kräppa dagen och inte heller slösa för mycket tid. Hade redan på förhand bestämt att inte titta på garmin alls, utan gå på känsla och kolla raceuret vid varvning. Det visade sig saknas i år, så jårs truli hade ingen som helst, tess, koll på tiden, alls, under någon del av loppet. Utom små ledtrådar.
Redan under början av andra varvet började vaderna ge sig till känna. Åhå, tänkte jag. Vadnudå? Hade ju inbillat mig att de var helt återställda efter LochNess, ju! Smärtan var inte av svåruthärdlig kaliber, men jag kände att klippet i steget obevekligen dog ut. Janå så länge de inte börjar krampa, vad kan jag annat än att fortsätta och hålla ansträngningsnivån så hög jag vågar. Så hög som andningen tål. Andra varvet blev rätt jobbigt, med mycket distans kvar och krympande hopp om bra resultat.
Vid andra varvningen. Efter halva loppet. Snappade upp några ord av speakern, om fem noll någonting. Och kanske det gällde min fart? Första lilla ledtråden om den, i så fall.
Tredje varvet kändes något piggare, Som att endorfinkranen vreds på. Och löpningen var alldeles njutbarare igen. Som att första varvet var utan smärtor och utan endoknark, andra var med smärtor men utan endoknark, medan tredje varvet var med smärtor och med endoknark. Junåo?
Mot slutet av det varvet insåg jag att det kommer att bli hiinäjahiinä om björn s hinner om mig (alltså varva mig), före jårs truli smiter iväg på sista varvet och han går i mål. Det hann han inte, men missade inte heller med särskilt många sekunder. Det här var andra lilla antydan om hur jag låg till i tidtabulan. Hans PB är 2:42:något och han siktade på förbättring. Inte visste jag ju hur det hade gått med den saken, men lite hum gav det ju. Om hur jårs truli låg till.
(visade sig att björn hade tre bra varv, men bonkade på sista och missade PB med tie sek)
Jag varken kunde eller ville börja kalkylera desto ivrigare, om möjliga slutresultat. Utan koncentrerade mig på att sakta och osäkert veva in ryggar på folk som hade passerat mig under första och andra varven. För varje nytt ryggprojekt som uppenbarade sig i fjärran, intalade jag mig att "det där är 3:30" Inte trodde jag ju på det, men kunde tänka att helt omöjligt är det inte.
(det var det såklart, egentligen)
Förutom mina tvenne 3dlsflaidor med vitargo, hade jag en liten gelpåse från kåkkelbyketasets goodiebag. Den hade jag tänkt använda inför slutspurten. Men inför vändning (med c.6½ kilsar kvar) på sista varvet, höll jag på att dö. Så då offrade jag gelen, med hopp om att den skulle bära mig tills jag smellar barnen och får tillgång till det riktigt tunga endoknarket. Tåjmade nog, men mödosamheten att få i sig och nedsköljt det, gav min sista hare öppning att dryga ut sitt försprång. Bra att det är fem-sex kilsar kvar, tänkte jårs truli, så jag har ens någon liten chans att fånga in dig. Kämpade tappert nog. Och när 40-skylten passerades kände jag hur den bekanta duihkun av endokannabinoider sköljde genom den mörbultade gubbkroppen. Nu tar jag dig, tänkte jag. Men han visste ju också, förstås, hur nära vi är.
(alltså kampen utspelade sig i jårs trulis huvud, tvivlar starkt på att han visste av/brydde sig om mig)
På sista rakan före vändning in på upploppet var jag honom hack i häl. Trodde nog att han skulle svara när jag for om. Men antingen att han inte brydde sig eller inte förmådde, men jag "vann" :o)
Fast varken 3:30 eller personbästa. Fick nöja mig med hyfsade resultatet 3:36:12. Mitt tredje bästa maratonresultat. Och min första inmutning i 3:35-3:40 spalten. Vackert så! Speciellt med tanke på att jag verkligen tycker att jag tog ut allt som fanns. Och hade skött uppladdningen bra. Och det var heller inga yttre förhållanden som kräppade dagen. Utan jag fick ett ärligt besked om formen. Och en tillfredsställande dos välförtjänt endoknark, som lämnar säsongen med god eftersmak.
Huruvida det var kondis eller vaderna som begränsade mest, är intressant men inte så väsentligt. För nu är det länge till nästa hårda maraton. Och vaderna hinner garanterat återhämta sig, och jårs truli hinner bygga upp en starkare kondis. Förrän jag börjar fundera på nästa seriösa maratonsatsning, ska det finnas anledning att tro på förutsättningar för bättre resultat. = 3:30 eller åtminstone klart PB.
Därmed inte sagt att jag inte skulle kunna ställa upp i någon/några maror dessförinnan. Mer halvhjärtat eller som långlenkki med eller utan hård avslutning. Men en hård mara är verkligen tuff. Och monstruös att återhämta sig från.
Direkt efter måglång kändes vaderna nästan som efter LochNess. Men bara nästan...
(och idag limina, men inte som i skottland)
...timo sopade upp resterna efter den slagne hjälten och hällde dem i passagerarsätet, och körde hem till jeppis. Där hade kära frun fixat till middag. Så vi fick en riktigt trevlig kväll med goda vänner, prosecco som aperitivo, god indiskinspirerad mat, goov kaffi och några väl valda whiskier som digestivosar. Tyvärr ingen PortEllen denna gång.
Broder timo var annars vänlig nog att låta brorsan ha kvar det lappinensiska halvmaratonrekordet, vilket tröstade då inget nytt helmaratonrekord noterades!
Nu följer en återhämtningsperiod. Med enbart korta lenkkiar i lågpuls. Innan några längre eller hårdare pass kan tillåtas, så behöver lågpulstempot komma tillbaka ner under 6 min/km. Såheså.
Steja tjuund så får du veta hur det går och hur länge det tar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar